Om missionärsgravar

I förmiddags satt jag i en soffa på Hagabergs fhs för att ”spana” om EFS framtid. Jag dristade mig till att påstå att om tio år har EFS 30.000 medlemmar (jämfört med 15.000 idag). Men sen sa jag också att jag tror att vi kommer att ha tio nya missionärsgravar. Detta var naturligtvis en spaning för att sätta igång tankarna och förhoppningsvis provocera något lite, men jag vill ändå påstå att den inte är utan realism.

Låt mig förklara. Först och främst är tio missionärsgravar en djup tragedi och något vi absolut ska söka att undvika. Men om det sker på bekostnad av att vi tiger om evangeliet, så tror jag ändå att vi prioriterar fel. Vårt uppdrag är att vittna om Jesus på alla tänkbara sätt, för alla människor. Var än det sker kräver det stor kulturkännedom och analys av vad som är ett bra sätt att göra det. Men på en del platser är det dessutom förenat med risker, ibland t o m med fara för livet. Om Gud skulle få för sig att kalla oss också till de platserna för att på ett klokt och ödmjukt sätt vittna om honom, då är det också vår uppgift att göra det, även om det skulle kosta livet.

Det hela har blivit mycket aktuellt för mig själv sedan i januari då jag deltog i missionärsavskiljning i Addis Abeba. Då avskildes tre etiopiska familjer för att sändas ut till platser där evangeliet bara i mycket begränsad omfattning har förkunnats. Flera av de platserna är sådana där det är direkt livsfarligt att bli kristen och än mer att uppmuntra andra att bli det. Att EFS vill stödja den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan i sin nysatsning på internationell mission är en självklarhet, frågan är bara hur. Ett sätt är förstås att bidra med pengar så att kyrkans missionssällskap IMS kan sända ut missionärer. Men när det handlar om direkt farliga områden verkar det uppriktigt sagt rätt fegt. Vi skulle alltså vara beredda att bistå ekonomiskt till att de kan sända missionärer att möjligen t o m dö för evangeliet, men vi själva är alltså inte beredda att göra motsvarande.

Detta är bakgrunden till mina tankar om nya missionärsgravar. I EFS tidiga historia var det inte något ovanligt att missionärerna faktiskt fick sätta livet till för evangeliets skull. (Min egen mormors morbror gjorde f ö det.) Idag har vi andra förutsättningar, tillgång till medicin och sjukvård, mer kunskap och modern utrustning som gör att dödligheten är så gott som obefintlig bland våra missionärer. Det ska vi tacka Gud för. Ändå kvarstår frågan (och oron): Har vi blivit för rädda om vårt eget skinn att vi inte längre vågar dela med oss av budskapet om Guds kärlek, syndernas förlåtelse och evig salighet till människor som ännu inte hört talas om det?

Därför tror jag att om EFS skulle gå in i missionsuppdrag som, trots bästa möjliga riskbedömning, försiktighet och säkerhets-strategier, skulle resultera i tio nya missionärsgravar inom tio år, då skulle det inte vara förgäves. Då skulle de vara till välsignelse och vittnesbörd om en Gud som är starkare än världens hat och ondska, en Gud som är starkare än döden. Och det är vårt vittnesbörd.

Om gravarna skulle bero på dumdristighet eller förakt för andra människors kultur och religion eller på längtan efter självhävdelse, då skulle de enbart vara tragiska och dessutom helt oacceptabla.

Annons

Ändrade plan(er)

Imorgon måndag var planen att jag skulle få ta emot en företrädare för den etiopiska evangeliska Mekane Yesus-kyrkan som gäst. Han har varit i Norge några dagars konferens och på hemväg var det meningen att han skulle komma förbi Uppsala så att vi skulle kunna mötas och diskutera en del gemensamma angelägenheter.

Den planen gällde innan den där isländska vulkanen började mullra. Som det ser ut nu kommer han med tåg från Oslo till Uppsala någon gång i morgon kväll. Såvida det finns plats på tåget… Annars kommer han kanske med buss. Hursomhelst innebär det att planerna för morgondagen får göras om.

Sen får vi se hur läget är på onsdag kväll, när han ska flyga från Sverige till Etiopien. Förhoppningsvis är flygtrafiken igång då, men det verkar ju onekligen lite osäkert. Undrar också hur svenska myndigheter hanterar situationen i det fall att han skulle bli kvar några dagar till och om hans visum skulle gå ut innan han fått chans att lämna.

Särskilt orolig är jag nu inte, det mesta brukar ju ordna sig. Men visst kan man fundera lite. Skönt också att veta att vi är inneslutna i Guds hand, alldeles oavsett hur många vulkaner som bryter ut på Island.

Samtidigt sitter min kollega Annika i Malawi och väntar på att få resa hem. Flyget skulle ha gått från Lilongwe idag mitt på dagen, men hon blir kvar åtminstone en natt till i väntan på att vulkanvinden ska vända. Tänk att en vulkan kan ställa till det för oss på detta viset, vi som trodde att vi kunde och behärskade allt.

Den nödvändiga sabbaten

Thomas Österberg skriver på ledarplats i Dagen om den nödvändiga vilan. Klokt och självklart. Det som är märkligt är att vårt samhälle inte har upptäckt det. Ännu.

För nog behöver vi vilan, både nattetid och en dag i veckan, sabbaten. Det är ju så Gud har skapat oss och har ha gett oss en vilodag, ja då tror jag det är meningen att det ska vara så. Därför behövs det nog en och annan påminnelse, så tack Thomas för den!

Missionsrelationer

Sitter på Bole Airport i Addis Abeba i väntan på nästa flight som ska ta mig till Dar es Salaam i Tanzania. Framför mig har jag några intensiva dagar med möten med våra missionärer, kyrkans ledarskap i olika stift och förhoppningsvis en massa ”vanliga” människor.

Jag förundras över hur vi hänger samman. Genom missionen har det skapats relationer som präglar både oss i EFS och de människor som finns utspridda på så många platser i östra Afrika, i Indien och på andra håll i världen. Allt som skett i missionens namn har förstås inte varit enbart gott, men det har tveklöst skapat relationer som betyder mycket för mång. Det är en fascinerande tanke att vi har något viktigt gemensamt med människorna i Ilula och Njombe. Tänk att det finns relationer mellan vanliga människor i Njutånger och Mendi, i Torsby och Dodoma, i Uppsala och Chhindwara och på många fler platser.

Vi hör ihop vare sig vi tycker om det eller ej. Därför har vi också ett ansvar att förvalta de relationer som byggts upp genom åren. Jag hoppas att mitt besök i Tanzania de närmaste dagarna ska få vara ett led i just detta.

Ett frimodigt budskap

Igår gick jag förbi utanför en av Stockholms många kyrkor. En trottoarpratare stod uppställd på den snöiga grusgången med en uppfordrande hälsning. Två ord, sex bokstäver, symmetriskt och med stora handtextade bokstäver. Enkelt och tydligt och rättframt. Upphovsmännen till en sådan uppmaning måtte vara säkra på att det har något viktigt och värdefullt att erbjuda. Och jag är säker på att en och annan förbipasserandes nyfikenhet väcktes av ett så frimodigt erbjudande. Kanske någon till och med vågade sig in genom de höga dörrarna till den stora helgedomen. Ett så självklart budskap vittnar om en stark tilltro till det som erbjuds. Det ligger något lockande i det som presenteras så självklart.

Själv blev jag dock mest bekymrad och sände upp ett kort Kyrie eleison där jag vandrade vidare i februariskymningen. Tänk om det ändå hade stått ”Try Jesus!” Nu stod det istället ”Try zen”.

Världens bästa

Det var många som gick ur Svenska kyrkan förra året. Och så lär det fortsätta, verkar det som. Enligt SvD påstår Erica Brundin, planeringschef för Svenska kyrkan, att det inte går att göra något åt antal utträden. Och det får hon förstås både säga och tro. Men tänk så spännande det hade varit om hon istället hade vågat anta den utmaning som ligger i utträdessiffrorna.

De går att vända och det handlar om att se till att allt fler svenskar får upp ögonen för evangeliet om Jesus Kristus! Världens rikaste kyrka har enastående möjligheter att presentera världens bästa budskap på världens bästa sätt till världens mest sekulariserade befolkning. Guldläge tycker jag det verkar som. Satsa på evangelisationskampanjer! Satsa på att fylla kyrkorna med liv! Men icke! Vi ska visst bara passivt se på när svenskarna, en efter en lämnar den kyrka som lagt grunden till det välfärdssamhälle vi idag lever i och i så hög utsträckning tar för självklart.

Livskraft i Svenska kyrkan

De senaste dagarna har jag till stor del tillbringat på Livskraft-läger i Lötenkyrkan i Uppsala. Det har varit ett härligt läger på många sätt. Det som slagit mig allra tydligast har varit alla de fantastiskt duktiga unga ledare som hållit i trådarna. Från stort till smått, allt har skötts med engagemang och ansvar, glädje och hela tiden med en innerlig omsorg om lägerdeltagarna. Vilken fantastisk skola i kristet ledarskap dessa läger är! Det skulle behövas många fler sådana här läger runt omkring i vårt land, förstås för att vara ungdomar behöver dem, men minst lika mycket för att kyrkan behöver dem. Mer livskraft i Svenska kyrkan helt enkelt!
(Se även missionsföreståndarens blogg, här)

Ny biskop i MP

Läser i Dagen att Missionsprovinsen (MP) har valt Roland Gustafsson till ny biskop efter Arne Olsson, som slutar sin tjänst till våren. Inte var det helt oväntat, men likfullt dyker frågorna upp om vad nu detta innebär för relationerna mellan ELM-BV och MP, mellan ELM-BV och Svenska kyrkan och förstås mellan ELM-BV och EFS. Medan EFS i stort betonar sin inomkyrklighet anar jag att ELM-BV nu i nån mån går i annan riktning. Och vad innebär detta för ELM-BV internt? Ja, det är fler frågor än svar. Helt klart är ändå att det rör på sig i och bland de inomkyrkliga grupperna och mycket kommer att hända de närmaste åren. Viktigare än någonsin därför att inte döma varandra för snabbt, utan hålla samtalets dörrar öppna åt olika håll och att låta bönen om den Helige Andes vägledning bli än mer ihärdig. Vi behöver inte fler splittringar i Kristi kropp, vi behöver komma samman, så att kroppen kan bli helare.

En prost mindre i (S)

Lars B Stenström, kontraktsprost i Örebro, meddelar att han lämnar (S) för att istället ansluta sig till (KD). Synd för (S), men jag antar att partiet mest tycker att det är skönt att bli av med Stenström, som ju på senare tid alltmer stuckit ut hakan i den inomkyrkliga debatten bl a om den partipolitiskt styrda Svenska kyrkan. Men grattis (KD) som får en duglig och engagerad röst i fortsättningen!

Möte med EFS styrelse

Igår hade jag glädjen att träffa min blivande arbetsgivare, EFS styrelse. Styrelsen sammanträder den här helgen på Hagabergs fhs i Södertälje och i går eftermiddag fick jag möjlighet att smita ifrån Örebro några timmar för att ”visas upp”. Och jag blev mottagen med stor värme.

Att börja nytt jobb är det många som har erfarenhet av, men jag tror att det är få som fått vara med om en sådan bönestund som jag fick i mitt första möte med styrelsen. Fjorton personer tackade himmelens Gud för mig och bad om hans välsignelse över mig. Det var stort!

Det blev också en tydlig påminnelse om att det är inte på oss det hänger, utan på Gud. Efter bibelstudiet av Apg 20:17-38 visade Gud oss att vi inte är övergivna åt oss själva, utan vi har anförtrotts åt Gud och hans nåderika ord. Vilken trygghet det är att veta, när utmaningar och svårigheter dyker upp. Vi är inte ensamma!