Vi behöver varandra

Nog kan vi lära oss mycket från kyrkor i Syd. Vi kan självklart inte kopiera metoder och former utan vidare, men vi kan utmanas och inspireras till bön och tillit till evangeliets kraft. Sen är det faktiskt så att vi har en del att bidra med också till kyrkorna i Syd. Vi behöver helt enkelt varandra.

Annons

Internationella relationer

Hittills har Svenska kyrkans beslutsfattare försökt att få oss att tro att besluten om en ändrad vigselordning inte kommer att få några nämnvärda konsekvenser för relationen till andra kyrkor. Nu verkar det som om Svenska kyrkans nyordningar innebär att t ex den lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) i princip är beredd att avbryta allt samarbete med oss. Hur kunde det bli så tokigt? Var det aningslöshet eller dumhet som gjorde det? Eller helt enkelt beräknande arrogans gentemot kyrkor i ”mindre utvecklade länder”? Ja, det lär vi aldrig få någon fullständig klarhet i.

Helt klart är dock att Svenska kyrkans ändrade äktenskapssyn faktiskt får konsekvenser för svenska lutheraners möjlighet att stå i relation till våra syskon på andra håll i världen. Vi håller på att bli isolerade i vår lilla ankdamm. Kanske är det just det som är den nytolkade innebörden i begreppet ”folkkyrka”, en kyrka enbart för det svenska folket?

Om missionärsgravar

I förmiddags satt jag i en soffa på Hagabergs fhs för att ”spana” om EFS framtid. Jag dristade mig till att påstå att om tio år har EFS 30.000 medlemmar (jämfört med 15.000 idag). Men sen sa jag också att jag tror att vi kommer att ha tio nya missionärsgravar. Detta var naturligtvis en spaning för att sätta igång tankarna och förhoppningsvis provocera något lite, men jag vill ändå påstå att den inte är utan realism.

Låt mig förklara. Först och främst är tio missionärsgravar en djup tragedi och något vi absolut ska söka att undvika. Men om det sker på bekostnad av att vi tiger om evangeliet, så tror jag ändå att vi prioriterar fel. Vårt uppdrag är att vittna om Jesus på alla tänkbara sätt, för alla människor. Var än det sker kräver det stor kulturkännedom och analys av vad som är ett bra sätt att göra det. Men på en del platser är det dessutom förenat med risker, ibland t o m med fara för livet. Om Gud skulle få för sig att kalla oss också till de platserna för att på ett klokt och ödmjukt sätt vittna om honom, då är det också vår uppgift att göra det, även om det skulle kosta livet.

Det hela har blivit mycket aktuellt för mig själv sedan i januari då jag deltog i missionärsavskiljning i Addis Abeba. Då avskildes tre etiopiska familjer för att sändas ut till platser där evangeliet bara i mycket begränsad omfattning har förkunnats. Flera av de platserna är sådana där det är direkt livsfarligt att bli kristen och än mer att uppmuntra andra att bli det. Att EFS vill stödja den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan i sin nysatsning på internationell mission är en självklarhet, frågan är bara hur. Ett sätt är förstås att bidra med pengar så att kyrkans missionssällskap IMS kan sända ut missionärer. Men när det handlar om direkt farliga områden verkar det uppriktigt sagt rätt fegt. Vi skulle alltså vara beredda att bistå ekonomiskt till att de kan sända missionärer att möjligen t o m dö för evangeliet, men vi själva är alltså inte beredda att göra motsvarande.

Detta är bakgrunden till mina tankar om nya missionärsgravar. I EFS tidiga historia var det inte något ovanligt att missionärerna faktiskt fick sätta livet till för evangeliets skull. (Min egen mormors morbror gjorde f ö det.) Idag har vi andra förutsättningar, tillgång till medicin och sjukvård, mer kunskap och modern utrustning som gör att dödligheten är så gott som obefintlig bland våra missionärer. Det ska vi tacka Gud för. Ändå kvarstår frågan (och oron): Har vi blivit för rädda om vårt eget skinn att vi inte längre vågar dela med oss av budskapet om Guds kärlek, syndernas förlåtelse och evig salighet till människor som ännu inte hört talas om det?

Därför tror jag att om EFS skulle gå in i missionsuppdrag som, trots bästa möjliga riskbedömning, försiktighet och säkerhets-strategier, skulle resultera i tio nya missionärsgravar inom tio år, då skulle det inte vara förgäves. Då skulle de vara till välsignelse och vittnesbörd om en Gud som är starkare än världens hat och ondska, en Gud som är starkare än döden. Och det är vårt vittnesbörd.

Om gravarna skulle bero på dumdristighet eller förakt för andra människors kultur och religion eller på längtan efter självhävdelse, då skulle de enbart vara tragiska och dessutom helt oacceptabla.