En länk i kedjan

De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt frågor som har med EFS missionärer att göra. Hela kedjan från rekrytering, förberedelse, sändning och utresa till avslut, hemresa och utvärdering har varit aktuell i olika individer. Några har nyss rest ut, några förbereder sig för att resa och några avslutar sina tjänster. Det är fascinerande och ett stort privilegium att få följa dessa goda medarbetare i Guds rike tycker jag.
Idag fick jag sitta ner och lyssna på en nyss hemkommen pensionär, som genom sin långa erfarenhet och sin levnadsvisdom på ett alldeles särskilt sätt får ingångar och förtroenden som vi andra inte kommer i närheten av. Jag påminns om hur värdefullt det är att få stå i ett sammanhang som inte bara består av ett nu, utan ingår i ett historiskt perspektiv. De som varit med länge kan med sina specifika kvaliteter bidra till oss som inte varit med lika länge. Och de som kommer helt nya kommer med åren att växa in i sina uppgifter och bära relationer och erfarenheter till kommande generationer. Förunderligt och fantastiskt!

Annonser

Evangelium: Ifakara!

Prästerik är på besök i Ifakara i södra Tanzania. Idag fick jag en förklaring till det namnet.

En gång i tiden fanns en enormt stor och minst lika fruktad krokodil i Kilomberofloden. Det satte skräck i människorna och innebar stor fara för var och en som ville korsa floden. Men till slut dog krokodilen och man kunde ropa ut: Ifakara – fienden är borta! Så fick staden vid floden sitt namn och jag fick en ny version av evangelium. Ormen från urtiden är dödad! Fienden är borta – Ifakara!

Glädje och oro i Malawi

I förra veckan tillbringade jag några dagar vi Malawisjön. Det var den Evangelisk-lutherska kyrkan i Malawi (ELCM) som höll sitt (nästan) årligen återkommande partnermöte EPM (ELCM Partners in Mission). Både imponerad och oroad blir man. Imponerad över allt det goda arbete som utförs för fattiga människor i ett av Afrikas fattigaste länder. Jordbruk och trädgårdsodling för att hjälpa HIV-Aidsdrabbade familjer, malaria-prevention, feeding centres för undernärda barn mm. Dessutom finns det en sång-tradition som är alldeles speciell. Sällan har jag hört körsång som ligger så nära livet, så mycket glädje, så mycket humor, så mycket smärta och som tycks vara så genuint förankrad både i den lokala kulturen och den kristna tron.

Oroad blir man över hur illa ställt det är med ekonomin i kyrkans centrala organ. Och frågorna infinner sig: Vems är ansvaret? Ska EFS och andra partners gå in för att rädda strukturerna, eller är det kyrkans ansvar att reda upp i sin egen oreda? Vad händer med allt det goda arbetet på lokalplan om kyrkans centrala administration inte längre fungerar? Redan har kyrkan sagt upp ett antal anställda, men vad händer om den också måste börja säga upp de präster som redan idag lever på svältgränsen? Möjligheten (och kanske också frestelsen) att istället för att hjälpa kyrkan som organisation, gå in med projektsatsningar som är lättare att överblicka finns där, men vad leder det till i längden? På det sättet undermineras kyrkoledningens möjligheter att ta sitt ledaransvar ytterligare.

Ja, det är inte så alldeles lätt att svara på dessa frågor. Och som vanligt är det de små enkla människorna som drabbas hårdast av problemen. Kanske är det som vanligt, att fortsatta samtal, bön och envishet bär på åtminstone delvisa lösningar. Säkert blir det en del misstag längs vägen också, men att inget göra är knappast konstruktivt heller.

Att be för varandra och tillsammans har genom hela kyrkohistorien burit möjligheter med sig. Så tror jag att det är fortfarande.

Söndag i Addis Abeba

I förmiddags var planen att jag skulle hämta upp de två somaliska teol studenterna J och A och sedan ta med dem till International Lutheran Church (ILC). Men igår kväll fick jag reda på att ILC har sina gudstjänster förlagda till hemmen nu i sommar och då blev det genast lite svårare. Istället föreslog de att vi skulle fira gudstjänst i International Evangelical Church (IEC), som är en engelskspråkig internationell församling av typisk evangelikal-baptistisk sort. J och A hade också tagit med sig en god vän som är kraftigt rörelsehindrad, men fantastiskt tapper. Att vara handikappad i det här landet är verkligen inget att vara avundsjuk på i något avseende.

Vi kom en dryg timme för tidigt till gudstjänsten så det vara ypperligt läge för somalisk frukost tvärs över gatan. Vid det laget hade vi också fått reda på att ännu en somalier B och hans familj skulle ansluta till gudstjänsten, så de anslöt snart till frukost-gänget. Medan vi satt där kom ttterligare en somalisk broder på väg till samma gudstjänst. Det som först så ut som ett missat gudstjänstbesök i ILC visade sig alltså vara en gudomligt planerad sammankomst av flera av de kristna somalierna i stan.

Gudstjänst inleddes med ett par glada lovsånger (båda bekanta sedan tidigare). Så följde en del pålysningar, ett fantastiskt tack till alla söndagsskollärare, en barnvälsignelse, kollekt och så ett par sånger till. Därefter var det en mycket god och begriplig predikan av den amerikanske pastorn, utifrån Joh 15 (vinträdet och grenarna). Efter ytterligare två medryckande lovsånger avslutades gudstjänsten. På det hela taget var det en gudstjänst som var lätt att vara med på, men visst saknade jag syndabekännelsen, Herrens bön, trosbekännelse, välsignelsen och förstås nattvarden. Jag tänker att det måste vara mycket frestande att som församlingsledare utforma just den här slags gudstjänster, eftersom de är så lättsamma, så begripliga, så rationella. Ändå tror jag att det är en frestelse att låta liturgin gå förlorad. I längden kan bara den gudstjänst bestå som kombinerar den medryckand lovsången och den stabila liturgiska kontinuiteten. Detta och en hel del annat vandrade genom mina tankar denna söndagsförmiddag i IEC, Addis Abeba.

Åter i Addis Abeba

Den här helgen tillbringar jag i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Det är regntid här och det innebär rejäla regnväder, men därimellan stunder av solsken. Nere i stan kan temperaturen säkert nå uppemot 25 grader, men här uppe på Entottobergets sydsluttning är det ganska kylslaget. Jag är mycket tacksam att jag har tak över huvudet och en varm säng att krypa ner i när kvällen kommer.

Uppdragen den här gången handlar dels om att förbereda för familjen Nordén som förhoppningsvis ska kunna flytta hit som EFS missionärer. Från svensk horisont har det helt klart upplevts som en lång och omständlig process som förhoppningsvis ska leda fram till ett beviljat arbetstillstånd inom några veckor. Men ur etiopiskt perspektiv har nog det mesta flutit på ungefär så fort och smidigt som man kan förvänta sig. Tids nog ska det not bli ett arbetstillstånd i ordning, men då är det förstås en lång rad andra saker som måste lösas: arbetsbeskrivning, bostad, fordon, annan utrustning osv. Mycket av det är så gott som klart, men det finns alltid saker som behöver fixas och lösas.

Förutom detta har det även hållits en konferens i Debre Zeit, strax söder om Addis Abeba, för Mekane Yesus-medlemmar i diasporan. Eftersom en inte obetydlig del av den diasporan finns i Sverige och dessutom delvis är ansluten till EFS kändes det bra att kunna göra ett besök på den konferensen i fredags eftermiddag. Min förhoppning var att jag skulle kunna vara med där även en stund igår, lördag, men med tanke på den helt hopplösa trafiksituationen beslutade jag att avstå den 4 mil långa bilresan till Debre Zeit och stannade kvar i Addis Abeba.

Istället kunde jag ägna hela dagen, eller iallafall eftermiddagen, åt våra somliska vänner. Det är verkligen speciellt att ha fått möjlighet att få en ingång bland de kristna somalierna här i Etiopien. Jag lär mig hela tiden nya saker och hoppas att jag inte i okunskap ställer till med alltför mycket missförstånd. Men ett privilegium är det verkligen att få bekanta sig med ett folk som i så hög utsträckning är muslimer, men där det alltså finns en liten andel kristna, som många gånger lever i en oerhört utsatt situation.

Under veckan som ligger framför är min plan att jag ska kunna reda ut en del formella saker kring Nordéns ankomst, möta fler av de kristna somalierna och försöka få en bättre förståelse av EFS uppdrag och kallelse bland dem och förhoppningsvis kan jag även få till något möte med någon av ledarna för EECMY (Etiopiens evangeliska kyrka Mekane Yesus) för att få något slags uppdatering om situationen inom kyrkan.

Det kommer att bli en intensiv vecka och helg som ligger framför innan jag återvänder till Sverige måndagen den 6 augusti.

 

Gott samtal i Malawi

Vilken glädje att få komma till vår systerkyrka i Malawi, Evangelical Lutheran Church in Malawi (ELCM)! Vi landade i torsdags eftermiddag och har nu landat även själsligen.

Igår hade vi ett ordentligt möte med biskop Joseph Bvumbwe och ledningen på kyrkans huvudkontor. Så gott det är att få uppleva att man på ett par timmars samtal kan räta ut frågetecken och hitta till ett förtroendefullt samtal, trots en avvaktande och nästan misstänksam inledning. I det här fallet handlade det om en djup besvikelse över Svenska kyrkans beslut om enkönade äktenskap och det sätt på vilket detta har kommunicerats till ELCM. När jag fick möjlighet att redogöra för EFS hållning i frågan och även berätta om våra prioriterade mål i det internationella missionsarbetet började ögonen runt bordet lysa upp.

Vilket privilegium det är att få möta syskon i Jesus Kristus och känna att man trots kulturella och språkliga barriärer hör ihop och har en gemensam längtan att föra evangeliet vidare till dem som ännu inte fått lära känna Jesus!

Nuristani Goat Cheese

Half way through the Lausanne III Congress on World Evangelisation I’m full of impressions.

Over 4000 people from all around the globe are mingling together in the huge top modern Cape Town International Conference Centre CTICC, listening to brilliant speakers and some not so brilliant, enjoying excellent musicians, dancers, actors and meeting new and interesting people in a seemingly never ending flow.

One of the most powerful testimonies so far has been the story told by Mrs Little, the widow of one of the ten Christians brutally killed in Afghanistan in August. The indescribable pain of the loss was powerfully combined with a love for the Afghani people and the gospel of Christ. Only by the grace of Jesus Christ a person can gain such a fully integrated faith. She reminded me about what it means to be a follower of Christ, her story made it clear how sweet and valuable the gospel is and how wonderful it is to be a child of God. Her exposition of the Nuristani goat cheese as metaphor of the gospel will stay in my thoughts for a very long time.

I am indeed priviledged belonging to Jesus Christ.