Söndag i Addis Abeba

I förmiddags var planen att jag skulle hämta upp de två somaliska teol studenterna J och A och sedan ta med dem till International Lutheran Church (ILC). Men igår kväll fick jag reda på att ILC har sina gudstjänster förlagda till hemmen nu i sommar och då blev det genast lite svårare. Istället föreslog de att vi skulle fira gudstjänst i International Evangelical Church (IEC), som är en engelskspråkig internationell församling av typisk evangelikal-baptistisk sort. J och A hade också tagit med sig en god vän som är kraftigt rörelsehindrad, men fantastiskt tapper. Att vara handikappad i det här landet är verkligen inget att vara avundsjuk på i något avseende.

Vi kom en dryg timme för tidigt till gudstjänsten så det vara ypperligt läge för somalisk frukost tvärs över gatan. Vid det laget hade vi också fått reda på att ännu en somalier B och hans familj skulle ansluta till gudstjänsten, så de anslöt snart till frukost-gänget. Medan vi satt där kom ttterligare en somalisk broder på väg till samma gudstjänst. Det som först så ut som ett missat gudstjänstbesök i ILC visade sig alltså vara en gudomligt planerad sammankomst av flera av de kristna somalierna i stan.

Gudstjänst inleddes med ett par glada lovsånger (båda bekanta sedan tidigare). Så följde en del pålysningar, ett fantastiskt tack till alla söndagsskollärare, en barnvälsignelse, kollekt och så ett par sånger till. Därefter var det en mycket god och begriplig predikan av den amerikanske pastorn, utifrån Joh 15 (vinträdet och grenarna). Efter ytterligare två medryckande lovsånger avslutades gudstjänsten. På det hela taget var det en gudstjänst som var lätt att vara med på, men visst saknade jag syndabekännelsen, Herrens bön, trosbekännelse, välsignelsen och förstås nattvarden. Jag tänker att det måste vara mycket frestande att som församlingsledare utforma just den här slags gudstjänster, eftersom de är så lättsamma, så begripliga, så rationella. Ändå tror jag att det är en frestelse att låta liturgin gå förlorad. I längden kan bara den gudstjänst bestå som kombinerar den medryckand lovsången och den stabila liturgiska kontinuiteten. Detta och en hel del annat vandrade genom mina tankar denna söndagsförmiddag i IEC, Addis Abeba.

Åter i Addis Abeba

Den här helgen tillbringar jag i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Det är regntid här och det innebär rejäla regnväder, men därimellan stunder av solsken. Nere i stan kan temperaturen säkert nå uppemot 25 grader, men här uppe på Entottobergets sydsluttning är det ganska kylslaget. Jag är mycket tacksam att jag har tak över huvudet och en varm säng att krypa ner i när kvällen kommer.

Uppdragen den här gången handlar dels om att förbereda för familjen Nordén som förhoppningsvis ska kunna flytta hit som EFS missionärer. Från svensk horisont har det helt klart upplevts som en lång och omständlig process som förhoppningsvis ska leda fram till ett beviljat arbetstillstånd inom några veckor. Men ur etiopiskt perspektiv har nog det mesta flutit på ungefär så fort och smidigt som man kan förvänta sig. Tids nog ska det not bli ett arbetstillstånd i ordning, men då är det förstås en lång rad andra saker som måste lösas: arbetsbeskrivning, bostad, fordon, annan utrustning osv. Mycket av det är så gott som klart, men det finns alltid saker som behöver fixas och lösas.

Förutom detta har det även hållits en konferens i Debre Zeit, strax söder om Addis Abeba, för Mekane Yesus-medlemmar i diasporan. Eftersom en inte obetydlig del av den diasporan finns i Sverige och dessutom delvis är ansluten till EFS kändes det bra att kunna göra ett besök på den konferensen i fredags eftermiddag. Min förhoppning var att jag skulle kunna vara med där även en stund igår, lördag, men med tanke på den helt hopplösa trafiksituationen beslutade jag att avstå den 4 mil långa bilresan till Debre Zeit och stannade kvar i Addis Abeba.

Istället kunde jag ägna hela dagen, eller iallafall eftermiddagen, åt våra somliska vänner. Det är verkligen speciellt att ha fått möjlighet att få en ingång bland de kristna somalierna här i Etiopien. Jag lär mig hela tiden nya saker och hoppas att jag inte i okunskap ställer till med alltför mycket missförstånd. Men ett privilegium är det verkligen att få bekanta sig med ett folk som i så hög utsträckning är muslimer, men där det alltså finns en liten andel kristna, som många gånger lever i en oerhört utsatt situation.

Under veckan som ligger framför är min plan att jag ska kunna reda ut en del formella saker kring Nordéns ankomst, möta fler av de kristna somalierna och försöka få en bättre förståelse av EFS uppdrag och kallelse bland dem och förhoppningsvis kan jag även få till något möte med någon av ledarna för EECMY (Etiopiens evangeliska kyrka Mekane Yesus) för att få något slags uppdatering om situationen inom kyrkan.

Det kommer att bli en intensiv vecka och helg som ligger framför innan jag återvänder till Sverige måndagen den 6 augusti.

 

Om missionärsgravar

I förmiddags satt jag i en soffa på Hagabergs fhs för att ”spana” om EFS framtid. Jag dristade mig till att påstå att om tio år har EFS 30.000 medlemmar (jämfört med 15.000 idag). Men sen sa jag också att jag tror att vi kommer att ha tio nya missionärsgravar. Detta var naturligtvis en spaning för att sätta igång tankarna och förhoppningsvis provocera något lite, men jag vill ändå påstå att den inte är utan realism.

Låt mig förklara. Först och främst är tio missionärsgravar en djup tragedi och något vi absolut ska söka att undvika. Men om det sker på bekostnad av att vi tiger om evangeliet, så tror jag ändå att vi prioriterar fel. Vårt uppdrag är att vittna om Jesus på alla tänkbara sätt, för alla människor. Var än det sker kräver det stor kulturkännedom och analys av vad som är ett bra sätt att göra det. Men på en del platser är det dessutom förenat med risker, ibland t o m med fara för livet. Om Gud skulle få för sig att kalla oss också till de platserna för att på ett klokt och ödmjukt sätt vittna om honom, då är det också vår uppgift att göra det, även om det skulle kosta livet.

Det hela har blivit mycket aktuellt för mig själv sedan i januari då jag deltog i missionärsavskiljning i Addis Abeba. Då avskildes tre etiopiska familjer för att sändas ut till platser där evangeliet bara i mycket begränsad omfattning har förkunnats. Flera av de platserna är sådana där det är direkt livsfarligt att bli kristen och än mer att uppmuntra andra att bli det. Att EFS vill stödja den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan i sin nysatsning på internationell mission är en självklarhet, frågan är bara hur. Ett sätt är förstås att bidra med pengar så att kyrkans missionssällskap IMS kan sända ut missionärer. Men när det handlar om direkt farliga områden verkar det uppriktigt sagt rätt fegt. Vi skulle alltså vara beredda att bistå ekonomiskt till att de kan sända missionärer att möjligen t o m dö för evangeliet, men vi själva är alltså inte beredda att göra motsvarande.

Detta är bakgrunden till mina tankar om nya missionärsgravar. I EFS tidiga historia var det inte något ovanligt att missionärerna faktiskt fick sätta livet till för evangeliets skull. (Min egen mormors morbror gjorde f ö det.) Idag har vi andra förutsättningar, tillgång till medicin och sjukvård, mer kunskap och modern utrustning som gör att dödligheten är så gott som obefintlig bland våra missionärer. Det ska vi tacka Gud för. Ändå kvarstår frågan (och oron): Har vi blivit för rädda om vårt eget skinn att vi inte längre vågar dela med oss av budskapet om Guds kärlek, syndernas förlåtelse och evig salighet till människor som ännu inte hört talas om det?

Därför tror jag att om EFS skulle gå in i missionsuppdrag som, trots bästa möjliga riskbedömning, försiktighet och säkerhets-strategier, skulle resultera i tio nya missionärsgravar inom tio år, då skulle det inte vara förgäves. Då skulle de vara till välsignelse och vittnesbörd om en Gud som är starkare än världens hat och ondska, en Gud som är starkare än döden. Och det är vårt vittnesbörd.

Om gravarna skulle bero på dumdristighet eller förakt för andra människors kultur och religion eller på längtan efter självhävdelse, då skulle de enbart vara tragiska och dessutom helt oacceptabla.

Etiopisk demokrati

Meles Zenawi, Etiopiens premiärminister twittrar att det etiopiska valet 2010 kommer att bli garanterat ”fair”. Undrar jag vem det egentligen är som twittrar i hans namn? Är det fejk alltihop eller är det verkligen någon i regeringsadministrationen eller är det möjligen ”himself”.

Oavsett vem det är som twittrar så är det väl föga troligt att det blir något riktigt val till våren. Men med samtliga oppositionsledare antingen inspärrade i Qaliti-fängelset, nesligen tystade eller under hot ivägjagade till utlandet, ja då kan man ju obekymrat hävda att det som blir kvar är ett ”fair” val, utan att det egentligen betyder någonting alls.

Hakelius om missionärer

Johan Hakelius på Aftonbladet är verkligen kul, i ordets allra bästa bemärkelse! Idag skriver han om missionärer. Aningen oväntat, och rätt kortfattat. Vet inte var han fått den tråden ifrån, men glädjande hur som helst att han vågar skriva som han gör. En annan som uttalat sig positivt om missionärer, i det fallet i nutid, är Göran Skytte för ett par år sedan, fast i en annan tidning 🙂

Hakelius namnger varken personer eller missionssällskap, men det skulle mycket väl kunnat handla om herrarna Carlsson, Lange och Kjellberg, som landsteg på nuvarnade Eritreas kust i mars 1866 för Evangeliska fosterlandsstiftelsens räkning. De fick lära sig att lyssna och försöka förstå, vilket också alla deras efterföljare fick göra. Läser man missionshistorien inser man lätt att det just är de som kunnat lyssna och förstå som också åstadkommit allra mest.

Tack Johan för en god påminnelse!

Ark-visning väcker känslor

Den etiopisk-ortodoxe patriarken Abba Paulos är på besök i Vatikanen och lär ha utlovat att Förbundsarken kommer att visas upp för allmänheten inom en snar framtid. Läser man olika referat av uttalandet verkar det dock som om det råder viss förvirring om vad patriarken verkligen har sagt. Det utlovade uttalande som skulle kommit idag kl 14 verkar ha uteblivit helt och hållet (jag har iaf inte kunnat finna något om det på nätet).

Men det är ingen tvekan om att bara tanken på att visa upp den etiopiska kyrkans heligaste föremål väcker djupa känslor hos många etiopier. På den regimkritiska siten Ethiopian Review skräds inte orden, där många inlägg menar att patriarken är alltför nära kopplad till den sittande regeringen (det är regeringen som har tillsatt nuvarande patriark) och därmed enbart en marionett. Att så fullständigt vanhelga arken och därmed den etiopiska kyrkan uppfattas som en kränkning långt kraftigare än angreppen  på demokrati och mänskliga rättigheter. Kanske är det t o m så att det finns oppositionella grupper som ‘droppat’ nyheten för att vända folket mot patriarken och därmed mot regeringen?

Bloggaren New Wineskins skriver tänkvärt om helighet i relation till detta.

Sen tycker jag att det är intressant att nyhetsbyrån Adnkronos lyckats få till såpass grova faktafel i rapporteringen. T ex hävdas det att man för att skydda arken placerat ut kopior av den i en massa kyrkor i Etiopien. Detta är säkerligen en förväxling av den ark-replik ‘Tabot’ som finns i varje etiopisk-ortodox kyrka. ‘Taboten’ är det som konstituerar en etiopisk-ortodox kyrka och den förs i högtidlig procession bl a i samband med dophögtiden Timket. Ingen etiopier skulle däremot få för sig att det är den verkliga arken som finns där; den är i säkert förvar i Axum.

Opposition i Etiopien

Den etiopiska oppositionen samlar sig inför valet nästa år och bildar den gemensamma FDDE (Forum for Democratic Dialogue in Ethiopia), enligt den sydafrikanska nyhetssajten News24.com Samtidigt kritiserar de sex oppositionspartierna den sittande regeringen för att med odemokratiska medel motarbeta oppositionen. Bl a påminner de om att en av de främsta oppositionsledarna, Birtukan Midekssa, fortfarande sitter i fängelse.

Att oppositionen på det här sätter ändå tar sig ton är naturligtvis ett tecken på att det trots allt finns ett utrymme för regeringskritik. Däremot är det väl tveksamt om den sittande regimen kommer att tillåta så öppna och fria val nästa år att den riskerar att bli bortröstad. Troligare att man låter valet bli ”lagom” öppet och fritt, och om det visar sig att resultatet inte stämmer överens med den sittande regeringen kan man ju alltid strunta i det. Så fungerar den etiopiska sk demokratin just nu.

Men att det talas om val, att premiärministern Meles Zenawi häromdagen antydde att han tänker lämna sin post efter nästa val och att oppositionen inte låter sig tystas är ändå små tecken som kan tolkas i positiv riktning, om man vill. Det vill jag.

Meles flaggar för avgång

Etiopiens premiärminister Meles Zenawi flaggar för att han kanske kommer att lämna posten under nästa år, vid valet 2010 (enl. EthioMedia). Dock hoppas han kunna fortsätta som partiledare för EPRDF, det regerande partiet.

Att han öht vädrar denna slags åsikter indikerar att Etiopien inte är fullt så odemokratiskt som det kan verka. Eller också är det bara ett tecken på en ovanligt smart diktator, som ger sken av öppenhet och beredskap till att lämna ifrån sig åtminstone delar av makten.

Att han trots rätt hårdföra metoder varit med att föra ur ekonomisk stagnation till världsledande tillväxt är naturligtvis sådant som han räknar till sin fördel. Helt klart är att Etiopiens befolkning idag lever ett på många sätt drägligare liv än under Derguens tid. Men att utifrån detta dra slutsatsen att Etiopien är väl fungerande demokrati är ändå att säga för mycket. Fortfarande sitter hundratals (kanske tusentals) oppositionella fängslade för sin inblandning i demonstrationerna efter förra valet 2005.

Om ato Meles verkligen skulle lämna ifrån sig makten frivilligt skulle det vara något tämligen unikt i Afrikas historia, där de allra flesta regeringsskiften genom historien har skedd med våld och blod. Låt oss hoppas att nästa år kan få bli ett exempel på att det faktiskt är möjligt och att Etiopien får ta ytterligare steg mot demokrati och välstånd för sitt folk.

Etiopisk bil siktad

Tidigare har jag bloggat om det etiopiska bilmärket Holland Car med modellnamnet Abay, och huruvida det verkligen existerar eller inte. Nu har jag med egna ögon sett ett antal Abay rulla omkring på Addis Abebas gator, så nog verkar de existera allt! Grattis Etiopien, säger jag bara.

Efter att ha kollat upp hemsidan ska jag dessutom börja spana efter den nya modellen Awash, som verkar se riktigt bra ut.

Jubileumsintryck

Kontraster saknas inte i det fantastiska Etiopien. Har ikväll avnjutit en härlig buffé på Sheraton Addis, det stora lyxhotellet mitt i huvudstaden. Där var vi nog fyrahundra gäster som för fick lyssna till ytterligare tal och hälsningar och därtill utdelning av medaljer och utnämnande av hedersdoktorer och hederspresidenter i Mekane Yesus-kyrkan. Extra glans åt festen skänktes av att Federala republiken Etiopiens president (enbart ceremoniell funktion) Girma Woldegiorgis förärade oss sin närvaro. Det var också han som fick högtidligen dela ut de olika utmärkelserna. Pompa och ståt helt enkelt. (Men av alla som uppmärksammades ikväll var bara två kvinnor! Detta har dessvärre varit ett genomgående drag för detta jubileumsfirande, både bland hedrade och medverkande.)

Och ute på gatan kurar gatufolket ihop under filtar och pappskivor för att åtminstone delvis hålla kylan borta. Detta är Addis Abeba.

Nu är festen och jubileet över och livet ska förhoppningsvis återgå till det normala för de flesta inblandade. Utan tvekan har de senaste dagarna bevisat att Mekane Yesus-kyrkan är en kyrka med stark livskraft och stor potential. Om hon kan bevara sin stabila lutherska teologi och sin enorma karismatiska glöd, ja då kommer hon att vara en av världens största kyrkor inom en snar framtid.