En länk i kedjan

De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt frågor som har med EFS missionärer att göra. Hela kedjan från rekrytering, förberedelse, sändning och utresa till avslut, hemresa och utvärdering har varit aktuell i olika individer. Några har nyss rest ut, några förbereder sig för att resa och några avslutar sina tjänster. Det är fascinerande och ett stort privilegium att få följa dessa goda medarbetare i Guds rike tycker jag.
Idag fick jag sitta ner och lyssna på en nyss hemkommen pensionär, som genom sin långa erfarenhet och sin levnadsvisdom på ett alldeles särskilt sätt får ingångar och förtroenden som vi andra inte kommer i närheten av. Jag påminns om hur värdefullt det är att få stå i ett sammanhang som inte bara består av ett nu, utan ingår i ett historiskt perspektiv. De som varit med länge kan med sina specifika kvaliteter bidra till oss som inte varit med lika länge. Och de som kommer helt nya kommer med åren att växa in i sina uppgifter och bära relationer och erfarenheter till kommande generationer. Förunderligt och fantastiskt!

Annonser

Evangelium: Ifakara!

Prästerik är på besök i Ifakara i södra Tanzania. Idag fick jag en förklaring till det namnet.

En gång i tiden fanns en enormt stor och minst lika fruktad krokodil i Kilomberofloden. Det satte skräck i människorna och innebar stor fara för var och en som ville korsa floden. Men till slut dog krokodilen och man kunde ropa ut: Ifakara – fienden är borta! Så fick staden vid floden sitt namn och jag fick en ny version av evangelium. Ormen från urtiden är dödad! Fienden är borta – Ifakara!

Glädje och oro i Malawi

I förra veckan tillbringade jag några dagar vi Malawisjön. Det var den Evangelisk-lutherska kyrkan i Malawi (ELCM) som höll sitt (nästan) årligen återkommande partnermöte EPM (ELCM Partners in Mission). Både imponerad och oroad blir man. Imponerad över allt det goda arbete som utförs för fattiga människor i ett av Afrikas fattigaste länder. Jordbruk och trädgårdsodling för att hjälpa HIV-Aidsdrabbade familjer, malaria-prevention, feeding centres för undernärda barn mm. Dessutom finns det en sång-tradition som är alldeles speciell. Sällan har jag hört körsång som ligger så nära livet, så mycket glädje, så mycket humor, så mycket smärta och som tycks vara så genuint förankrad både i den lokala kulturen och den kristna tron.

Oroad blir man över hur illa ställt det är med ekonomin i kyrkans centrala organ. Och frågorna infinner sig: Vems är ansvaret? Ska EFS och andra partners gå in för att rädda strukturerna, eller är det kyrkans ansvar att reda upp i sin egen oreda? Vad händer med allt det goda arbetet på lokalplan om kyrkans centrala administration inte längre fungerar? Redan har kyrkan sagt upp ett antal anställda, men vad händer om den också måste börja säga upp de präster som redan idag lever på svältgränsen? Möjligheten (och kanske också frestelsen) att istället för att hjälpa kyrkan som organisation, gå in med projektsatsningar som är lättare att överblicka finns där, men vad leder det till i längden? På det sättet undermineras kyrkoledningens möjligheter att ta sitt ledaransvar ytterligare.

Ja, det är inte så alldeles lätt att svara på dessa frågor. Och som vanligt är det de små enkla människorna som drabbas hårdast av problemen. Kanske är det som vanligt, att fortsatta samtal, bön och envishet bär på åtminstone delvisa lösningar. Säkert blir det en del misstag längs vägen också, men att inget göra är knappast konstruktivt heller.

Att be för varandra och tillsammans har genom hela kyrkohistorien burit möjligheter med sig. Så tror jag att det är fortfarande.

Åter i Addis Abeba

Den här helgen tillbringar jag i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Det är regntid här och det innebär rejäla regnväder, men därimellan stunder av solsken. Nere i stan kan temperaturen säkert nå uppemot 25 grader, men här uppe på Entottobergets sydsluttning är det ganska kylslaget. Jag är mycket tacksam att jag har tak över huvudet och en varm säng att krypa ner i när kvällen kommer.

Uppdragen den här gången handlar dels om att förbereda för familjen Nordén som förhoppningsvis ska kunna flytta hit som EFS missionärer. Från svensk horisont har det helt klart upplevts som en lång och omständlig process som förhoppningsvis ska leda fram till ett beviljat arbetstillstånd inom några veckor. Men ur etiopiskt perspektiv har nog det mesta flutit på ungefär så fort och smidigt som man kan förvänta sig. Tids nog ska det not bli ett arbetstillstånd i ordning, men då är det förstås en lång rad andra saker som måste lösas: arbetsbeskrivning, bostad, fordon, annan utrustning osv. Mycket av det är så gott som klart, men det finns alltid saker som behöver fixas och lösas.

Förutom detta har det även hållits en konferens i Debre Zeit, strax söder om Addis Abeba, för Mekane Yesus-medlemmar i diasporan. Eftersom en inte obetydlig del av den diasporan finns i Sverige och dessutom delvis är ansluten till EFS kändes det bra att kunna göra ett besök på den konferensen i fredags eftermiddag. Min förhoppning var att jag skulle kunna vara med där även en stund igår, lördag, men med tanke på den helt hopplösa trafiksituationen beslutade jag att avstå den 4 mil långa bilresan till Debre Zeit och stannade kvar i Addis Abeba.

Istället kunde jag ägna hela dagen, eller iallafall eftermiddagen, åt våra somliska vänner. Det är verkligen speciellt att ha fått möjlighet att få en ingång bland de kristna somalierna här i Etiopien. Jag lär mig hela tiden nya saker och hoppas att jag inte i okunskap ställer till med alltför mycket missförstånd. Men ett privilegium är det verkligen att få bekanta sig med ett folk som i så hög utsträckning är muslimer, men där det alltså finns en liten andel kristna, som många gånger lever i en oerhört utsatt situation.

Under veckan som ligger framför är min plan att jag ska kunna reda ut en del formella saker kring Nordéns ankomst, möta fler av de kristna somalierna och försöka få en bättre förståelse av EFS uppdrag och kallelse bland dem och förhoppningsvis kan jag även få till något möte med någon av ledarna för EECMY (Etiopiens evangeliska kyrka Mekane Yesus) för att få något slags uppdatering om situationen inom kyrkan.

Det kommer att bli en intensiv vecka och helg som ligger framför innan jag återvänder till Sverige måndagen den 6 augusti.

 

Gott samtal i Malawi

Vilken glädje att få komma till vår systerkyrka i Malawi, Evangelical Lutheran Church in Malawi (ELCM)! Vi landade i torsdags eftermiddag och har nu landat även själsligen.

Igår hade vi ett ordentligt möte med biskop Joseph Bvumbwe och ledningen på kyrkans huvudkontor. Så gott det är att få uppleva att man på ett par timmars samtal kan räta ut frågetecken och hitta till ett förtroendefullt samtal, trots en avvaktande och nästan misstänksam inledning. I det här fallet handlade det om en djup besvikelse över Svenska kyrkans beslut om enkönade äktenskap och det sätt på vilket detta har kommunicerats till ELCM. När jag fick möjlighet att redogöra för EFS hållning i frågan och även berätta om våra prioriterade mål i det internationella missionsarbetet började ögonen runt bordet lysa upp.

Vilket privilegium det är att få möta syskon i Jesus Kristus och känna att man trots kulturella och språkliga barriärer hör ihop och har en gemensam längtan att föra evangeliet vidare till dem som ännu inte fått lära känna Jesus!

Besök i verkligheten

Vilken glädje! I en EFU-stugans lada utanför Floby samlades bygdens EFS:are och några till till missionafton igår kväll och till gudstjänst idag. Även om det nog förväntades att jag skulle inspirera dem, eftersom jag hade uppdraget att både berätta om EFS internationella mission och predika, så blev det minst lika mycket jag som fick inspireras av dem.

Vilken rikedom det är att få möta människor som lever evangelium i sin egen hembygd på det smittande sätt som EFS:arna i Falköping och Floby. När samtalen vid fikat efter mötet faktiskt handlar om Jesus och hur vi kan få fler att möta honom, och inte bara om allt annat, då känns det gott och gudstjänsten liksom fortsätter, fast med kaffekopp i hand.

I dagens gudstjänst sjöng den lilla EFS-kören om efterföljelse och korsets nåd, så att hjärtats lovsång liksom bubblar igång, så där obändigt som bara den Helige Ande kan få till. När bön och sång uttrycker Bibelns glada budskap så enkelt och självklart då fylls i alla fall jag av en salig tacksamhet över att få vara med.

Efter gudstjänsten fick jag också lyssna till samtalet några föräldrar emellan som pratade om nästa helgs söndagsskoleupptakt och de räknade efter till ungefär tjugo potentiella barn. Det finns liv och hopp i EFS, eftersom det handlar om Jesus!

Om missionärsgravar

I förmiddags satt jag i en soffa på Hagabergs fhs för att ”spana” om EFS framtid. Jag dristade mig till att påstå att om tio år har EFS 30.000 medlemmar (jämfört med 15.000 idag). Men sen sa jag också att jag tror att vi kommer att ha tio nya missionärsgravar. Detta var naturligtvis en spaning för att sätta igång tankarna och förhoppningsvis provocera något lite, men jag vill ändå påstå att den inte är utan realism.

Låt mig förklara. Först och främst är tio missionärsgravar en djup tragedi och något vi absolut ska söka att undvika. Men om det sker på bekostnad av att vi tiger om evangeliet, så tror jag ändå att vi prioriterar fel. Vårt uppdrag är att vittna om Jesus på alla tänkbara sätt, för alla människor. Var än det sker kräver det stor kulturkännedom och analys av vad som är ett bra sätt att göra det. Men på en del platser är det dessutom förenat med risker, ibland t o m med fara för livet. Om Gud skulle få för sig att kalla oss också till de platserna för att på ett klokt och ödmjukt sätt vittna om honom, då är det också vår uppgift att göra det, även om det skulle kosta livet.

Det hela har blivit mycket aktuellt för mig själv sedan i januari då jag deltog i missionärsavskiljning i Addis Abeba. Då avskildes tre etiopiska familjer för att sändas ut till platser där evangeliet bara i mycket begränsad omfattning har förkunnats. Flera av de platserna är sådana där det är direkt livsfarligt att bli kristen och än mer att uppmuntra andra att bli det. Att EFS vill stödja den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan i sin nysatsning på internationell mission är en självklarhet, frågan är bara hur. Ett sätt är förstås att bidra med pengar så att kyrkans missionssällskap IMS kan sända ut missionärer. Men när det handlar om direkt farliga områden verkar det uppriktigt sagt rätt fegt. Vi skulle alltså vara beredda att bistå ekonomiskt till att de kan sända missionärer att möjligen t o m dö för evangeliet, men vi själva är alltså inte beredda att göra motsvarande.

Detta är bakgrunden till mina tankar om nya missionärsgravar. I EFS tidiga historia var det inte något ovanligt att missionärerna faktiskt fick sätta livet till för evangeliets skull. (Min egen mormors morbror gjorde f ö det.) Idag har vi andra förutsättningar, tillgång till medicin och sjukvård, mer kunskap och modern utrustning som gör att dödligheten är så gott som obefintlig bland våra missionärer. Det ska vi tacka Gud för. Ändå kvarstår frågan (och oron): Har vi blivit för rädda om vårt eget skinn att vi inte längre vågar dela med oss av budskapet om Guds kärlek, syndernas förlåtelse och evig salighet till människor som ännu inte hört talas om det?

Därför tror jag att om EFS skulle gå in i missionsuppdrag som, trots bästa möjliga riskbedömning, försiktighet och säkerhets-strategier, skulle resultera i tio nya missionärsgravar inom tio år, då skulle det inte vara förgäves. Då skulle de vara till välsignelse och vittnesbörd om en Gud som är starkare än världens hat och ondska, en Gud som är starkare än döden. Och det är vårt vittnesbörd.

Om gravarna skulle bero på dumdristighet eller förakt för andra människors kultur och religion eller på längtan efter självhävdelse, då skulle de enbart vara tragiska och dessutom helt oacceptabla.