Statligt sexualtvång

Regeringen vill upphäva möjligheten att slippa undan sexualundervisningen i skolan. Men precis som väntat väcker detta en del starka reaktioner inte minst från muslimskt håll.

Visst kan jag förstå tanken med att alla ska få tillgång till så god kunskap som möjligt, även i frågor som rör sexualitet. Men samtidigt är det slående hur vinklad den sk kunskapen är. Nog borde det uppröra fler än muslimer att sex i första hand är för nöjes skull. Att vara beredd på att bli förälder är tydligen en helt annan fråga.

Tänk om regeringen istället kunde vara beredd att ompröva innehållet i skolans sexualundervisning, så att våra unga fick med sig en helhetssyn. Könssjukdomar är inte det största problemet med sexuella relationer, utan ytligheten och den känslomässiga avtrubbningen.

Nåja, det finns mycket mer att säga i den här frågan, men det får anstå just nu.

Demokrati och frihet

Läser med bestörtning att RFSL:s ordförande Sören Juvas misshandlats när han deltog i en Pride-parad i Moldavien. Nu vet ju naturligtvis även Juvas att Moldavien inte alls har samma demokratiska fri- och rättigheter i praktiken, som dem vi åtnjuter i Sverige. Men Moldavien hävdar sig vilja leva efter demokratins spelregler. Därför borde även en Pride-parad ha sin självklara rätt till uttryck i Moldavien, inklusive benäget polisbeskydd gentemot ilskna motdemonstranter.

Detta bör även påminna oss svenskar om i vilken privilgierad situation vi lever och hur oerhört viktig demokratin är. I min egen tankevärld är det dessutom så att jag tänker att det i grund och botten handlar om kristna värderingar. Bara utifrån en kristen värdegrund är det möjligt att respektera andra oavsett åsikter. Sen är det långt ifrån alla kristna som har fattat vad en kristen värdegrund handlar om, utan beter sig som om de skulle behöva försvara Gud.

Den misshandel som Sören Juvas utsattes för i Moldavien är därför ytterligare ett tecken på det nödvändiga i Jesu lidande för mänskligheten. Jesu lidande till mänsklighetens räddning var den samlade plågan för all vår ondska. Jesus led alltså även för den ondska som i det här fallet drabbade Juvas och identifierade sig helt med den smärta och rädsla som RFSL-ordföranden fick utstå.

Låter det långsökt? Det kanske kan verka så, men det underbara i evangeliet om Jesus är att det trots att det verkar orimligt långsökt faktiskt är vår räddning. Genom hans sår blir vi helade.

Kusliga bilder

Alldeles oavsett vad det är som ligger bakom och hur gången har varit fram till idag tycker jag att det känns lite kusligt att när israeliska toppidrottsmän besöker Sverige, då stängs publiken ute. Jag är inte dummare än att jag inser att detta är komplicerat, men jag tycker ändå att bilderna från den folktomma Baltiska hallen är skrämmande i sin krassa symbolik. Det är inte svårt att förstå den skarpa kritiken från Simon Wiesenthal-centret vare sig den är berättigad eller inte.

Förhoppningsvis kan detta bli en engångsföreteelse och att vi kan lära oss att hantera relationerna till Israel på ett mer konstruktivt sätt framöver. Men om judiska idrottsmän ska särbehandlas på detta sätt även i fortsättningen, då står vi inför en mycket bekymmersam situation, där vi verkligen behöver påminna oss om både historiens och dagens världspolitiska situation. Vilket lag som vann och vilket som förlorade känns i dagsläget inte särskilt intressant faktiskt.

Smygande antisemitism

Nu har något gått snett. Nog för att staten Israel driver en politik som på många sätt är tveksam, men det kan knappast rättfärdiga att svenska judar ska behöva känna sig hotade. I vårt demokratiska samhälle behöver vi tydligen på nytt försvara alla människors rätt till fredlig existens oavsett de är judar eller muslimer eller hinduer eller något annat, ja, t o m kristna.

Att göra politik av en tennismatch är bara fånigt. Men mest är det sorgligt att inte tennisspelarna kan få spela sin match med publik som hejar på och som gläds över att bästa tävlande vinner. Låt politiken skötas på andra arenor!

F ö noterar jag att Israel är den enda, åtminstone hjälpligt fungerande, demokratin i Mellanöstern. Kan vara värt att påminna sig om.

Möten med lärjungar

Resa innebär så gott som alltid möten med människor, så också den här gången. Att få möta kristna syskon är en särskild glädje.

I Örnsköldsvik det gångna 1,5 dygnet har jag fått möta dels de unga, nyfikna eleverna i Lärjungaskolan, dels de etablerade, välreflekterade och rätt så luttrade. Jag övernattade i en familj och fick dela måltidsgemenskap och samtal om tron och livet. I går kväll avslutades dagen med bibelläsning, en dagbetraktelse av Wilfrid Stinissen och bön. Så enkelt och så självklart. Fastän vi aldrig knappt träffats tidigare fanns den omedelbara gemenskapen där, vi samlar oss kring samme Herre.

I morse fick jag leda morgonmässan och vara med att dela ut brödet och vinet, den måltid som förenar oss med alla Jesus-lärjungar världen över till en enda kropp. Att vara lärjunge till världens frälsare ger hisnande perspektiv på tillvaron och livets alla människomöten.

Tänk att jag får vara med! Nåd är det.

Högteknologiskt resande

Resandet har verkligen förändrats på senare tid. Jag minns t ex den tid då det varken fanns mobiltelefon eller bärbar dator, än mindre trådlös uppkoppling ens hemma. Men allt det där finns idag.

Har idag förflyttat mig från Örnsköldsvik med buss till Sundsvall. Under tiden pratade jag i telefon med åtminstone tre personer, alltmedan det i bussens tv-apparater visades Hollywood-film.

I Sundsvall bytte jag till tåg där det även fanns tillgång till trådlös uppkoppling till datorn. (Dessutom erbjöds möjligheten att ladda mobilen, nu när batterinivån sjunkit onödigt lågt efter det nyligen avslutade samtalet.) Eftersom jag är en sån modern människa har jag förstås datorn med och kan nyttja möjligheten att kommunicera med omvärlden också via den. Strax jag hade surfat in på Ansiktsboken dök det upp en bekant också där, och vi chattade en stund. Trevligt att kunna växla några ord så där i största enkelhet. Upptäckte dessutom att jag fått ett par nya vänner, vilket ju är skoj. Hann även med en kort-chatt med min syster via Skype.

Läste ett par nykomna mejl och senaste nytt från SvD, DN om SAABs vara eller inte vara, kollade in BBC och AlJazeera också för säkerhets skull. Han också skriva en blogg om Etiopiens premiärminister, utifrån en artikel på EthioMedia.

På Stockholm C hade jag en halvtimmes väntetid, men utan uppkoppling är det lätt att bli lite rastlös av att gå där och vänta i all oändlighet. Som tur var rullade tåget mot Örebro in i god tid till perrongen, så rätt snart kunde jag åter vara ansluten till det stora världsvida nätet. Ytterligare en vän på Ansiktsboken (nykomling i sammanhanget dessutom!) hade dykt upp.

Ja, så har det alltså blivit. Det som tidigare var ett antal timmars stilla vegeterande, i bästa fall i sällskap av en god bok, har numera förvandlats till högaktiv tid, fylld av informationsutbyte per åtminstone tre-fyra olika kanaler. Om det är en positiv utveckling är jag inte helt övertygad om, även om tiden går betydligt fortare när det hela tiden finns något att sysselsätta sig med. Hur som helst är det intressant hur resandet har förändrats på bara några år. Det ska bli spännande att se hur det kommer att förändras under de kommande åren!

Nu ska jag alldeles strax kliva av tåget på perrongen i Örebro och ta cykeln hem till min trådlösa uppkoppling därhemma…

Överskattad Obama

Här i Etiopien (och säkerligen på fler håll) har det varit stor uppmärksamhet kring den amerikanska presidentinstallationen. Barack Obama lovordas med ständiga superlativer. Och visst är det historiskt att en Vita huset ska ersättas av en svart barack, som någon så fyndigt uttryckte det.

Men är det inte aningen proportionslöst, frågar jag mig. Visst är väl ändå Obama människa? Och därmed syndare och ofullkomlig och maktlysten och lättledd och…. ja, ni vet, allt det där som vi människor är. Också jag hoppas att Obama ska kunna bli en god president för världens mäktigaste nation och att hans politik ska innebära en ny inriktning på världspolitiken. Men samtidigt vill jag försöka vara åtminstone lite realist. Hur mycket kan han påverka egentligen? Säkert en hel del, men knappast allt.

Nåja, som alltid så är det ju också allas vår uppgift att be för våra ledare, att Gud och de människor som finns omkring dem ska leda dem på kloka och sunda vägar. Bara så kan mänskligheten verkligen få någon glädje av en svart president i Amerikas Förenta Stater.

Etiopisk bil siktad

Tidigare har jag bloggat om det etiopiska bilmärket Holland Car med modellnamnet Abay, och huruvida det verkligen existerar eller inte. Nu har jag med egna ögon sett ett antal Abay rulla omkring på Addis Abebas gator, så nog verkar de existera allt! Grattis Etiopien, säger jag bara.

Efter att ha kollat upp hemsidan ska jag dessutom börja spana efter den nya modellen Awash, som verkar se riktigt bra ut.

Etiopien hägrar

Nu, kära bloggläsare, bär det alldeles snart av till mitt kära Etiopien igen. Det innebär att det kan bli lite si och så med nya inlägg, liksom med kommentar-moderationer under ett par veckors tid. I den mån jag kommer i åtnjutande av nätuppkoppling kommer jag självfallet att försöka hålla liv i Prästerik, men vis av erfarenheten vet jag att det är lättare sagt än gjort.

Men misströsta inte (eller hoppas inte för mycket om du tycker så…) jag säger som min gamle vän austaliensaren: jag kommer tillbaka!

Frid, så länge!

Skänk bara till 90-konton

Med viss förundran läser jag i SvD om hur svenskarna fortsätter att skänka pengar till diverse mer eller mindre tvivelaktiga hjälporganisationer som saknar sk 90-konto. Nu är det ju så att det också bland dem finns välskötta och väl fungerande organisationer som förvaltar och distribuerar de insamlade medlen på en klokt sätt. Ändå ser jag ingen rimlig anledning som hjälporganisation att inte ställa sig under SFI:s kontroll och garanti.

Antagligen kostar det någon krona att vara ansluten till den kontrollen, men med tanke på allt mygel som uppenbarligen förekommer tycker jag att det är svårt att motivera beslutet att ställa sig utanför.

Vill man visa att man är seriös insamlare ska man absolut ha ett kontrollerat 90-konto. Och vill man vara en seriös givare ska man absolut undvika att ge till organisationer utan 90-konto. Att sponsra en djungel av diverse halv- eller oseriösa hjälporganisationer är inte till hjälp för någon, allra minst för de som behöver hjälpen. I längden undergräver ju det förtroendet för att hjälpen verkligen kommer fram och minskar därmed viljan att hjälpa.

Alltså: vill du skänka pengar, se till att organisationen har 90-konto. Det är den bästa garanten vi har för att pengarna ska komma till nytta.