Om kyrkans kris

Svenska kyrkan befinner sig i konstant kris, nu kanske värre än på länge. Många oroar sig över vad som ska hända, inte minst kommande höst. Först har vi kyrkovalet den 20 september då vi verkligen skulle behöva ett Guds ingripande för att minska de politiska ideologiernas inflytande på kyrkan. Sedan har vi kyrkomötets förväntade beslut om vigselordningen någon gång i slutet av oktober och därefter den potentiellt ödesdigra biskopsvigningen den 8 november i Uppsala domkyrka, då Eva Brunne ska vigas till biskop för Stockholms stift.

Alla dessa händelser kommer att göra somliga mycket glada och nöjda, medan andra kommer att inte bara kommer att bli djupt oroade, men faktiskt känna sig alltmer främmande för den kyrka man tillhör och älskar och faktiskt vill tillhöra och älska. Och vore det enbart en känsla av utanförskap vore det säkerligen uthärdligt, men när beslut och handling hotar att göra Svenska kyrkan till något annat än en kristen kyrka, ja då är det fara å färde på allvar.

Partipolitiken i Svenska kyrkan har tilltagit istället för minskat sedan kyrkan skildes från staten den 1 januari 2000 och hotar att helt omintetgöra den kristna bekännelsen och Bibeln som grund för Svenska kyrkans liv och lära. Den föreslagna vigselordningen innebär en helt ny tolkning av vad äktenskapet är och därmed en förändring i Svenska kyrkans lära. Att nio av fjorton biskopar ställt sig avvisande till ordningen och att kyrkomötet trots detta med största sannolikhet kommer att rösta igenom den gör det hela bara alltför smärtsamt tydligt. Läroämbetet, dvs biskoparna har inte längre något att säga till om när det handlar om Svenska kyrkans lära. Det politiskt valda kyrkomötet drar sig inte för att köra över ens en klar majoritet i biskopskollegiet.

Men bland dem som oroas över utvecklingen frågas det nu alltmer intensivt om det inte är någon som tänker göra något. Vi kan väl inte bara stillatigande se på hur kyrkan trasas sönder av alltmer oöverbryggbara klyftor? Nej, det kan vi förstås inte. Men sen är det inte lika enkelt att veta precis vad och dessutom hitta vägarna att faktiskt göra något. Om det nu kan lugna någon kan vi ju ändå veta att det pågår intensiva samtal på olika håll inom Svenska kyrkan om vad som kan och bör göras för att Svenska kyrkan inte ska förlora sin själ alldeles, eller rättare sagt, förlora sin Ande, dvs riskera att Gud tar sin Ande ifrån oss. Dessa samtal behöver våra förböner och vårt tålamod. Men halt klart behövs också mod! Kanske är det så att Gud kallar oss till nya relationer, nya nätverk, inte för att bryta sönder gemenskapen utan för att förstärka den och ge den liv.

Och mitt i allt detta bör vi påminna varandra om att hur allvarligt läget än är, så är vårt viktigaste uppdrag att fortsätta att vittna om den uppståndne för dem vi möter. Det är i nåden och frälsningen i Jesus Kristus som vårt hopp ligger och ingen annanstans. Aldrig så välformulerade uttalanden eller handlingsplaner kan ersätta detta enda: att Kristus har dött och uppstått för att vi ska ha evigt liv.

Annons

13 svar

  1. Erik,
    Jag tror att du sätter ord på något som delas av väldigt många kristna i Svenska kyrkan. Och du är förvisso inte ensam om att sätta ord på det.

    Är då inte detta stunden för det stora uttåget ur Svenska kyrkan? Hur långt fram ligger egentligen gränsen för hur mycket Svenska kyrkans bekännelsetrogna klarar av och står ut med? Hitom eller bortom kyrkovalet?

    Hur mycket är det värt att ”tillhöra och älska” en organisation som inte längre fungerar och står för det man tror på? Är det inte då bättre att överge det som mest framstår av ett organisatoriskt och administrativt skal, för att tillsammans med andra skapa nytt och forma detta nya efter de ideal man har? Ska den historiska kopplingen vara avgörande för hur Guds rike sprids i världen?

    Tag med allt det goda av bekännelse, skrift och tradition som Svenska kyrkan har och starta den nya Svenska kyrkan! Gör det med alla de goda krafter som finns i EFS, Oasrörelsen, Svenska kyrkans alla andra bekännelsetrogna organisationer. Sträck ut handen till alla de andra systerkyrkor och systerrörelser i resten av världen. Lämna det sjunkande skeppet och segla vidare på vad som till en början måste vara en enkel flotte av drivved, men som kan byggas upp till en stolt skuta som kan segla efter den helige Andes vind.

    Den kyrkan skulle inte bli en Missionsprovins, för den skulle stå för vad den är: Ett eget nytt samfund i Sverige, på samma grund som Svenska kyrkan, men trogen sin reformatoriska tro och bekännelse. När bygget sedan står stadigt kan man räcka ut handen och välkomna både Missionsprovinsen och den gamla kyrkan in. Vapen och prestige skulle läggas åt sidan och man skulle tillsammans verka för Kristus i världen.

    Jag tror att den idén kan bli verklighet. Gör du?

    • Gregorius, din vision är förföriskt lockande till vissa delar, men jag tror inte att den är av Gud. Vår uppgift måste vara att stå kvar. Vi kan inte tillåta oss ytterligare en splittring inom Kristi kropp. Det finns alldeles för många sådana redan. Istället ska vi fortsätta arbeta för kyrkans återupprättelse och inte låta oss dras ner av den organisatoriska kvarnstenens tyngd. Jesus har makt att hålla sin kyrka vid liv, vårt uppdrag är att vara trogna honom.

      • Kan man rösta på dig i kyrkovalet? 😉
        Tack Erik för ditt inlägg. Här tror jag vi är vår kallelse trogen att stå kvar i kyrkan. Splittring kommer inte från Gud…utan från det ”andra hållet”. Däremot kan jag ibland känna mig frustrerad över denna likriktning, att vi inte får ha mångfald i kyrkan – att vi inom EFS, OAS el Frimodig kyrka många gånger osynliggörs. Här har anglikanska kyrkan i England, Storbrittanien och Rom katolska kyrkan en större acceptans för mångfald. Men jag vill förbli trogen min kyrka så länge jag får predika Kristi död för mina synder, uppståndelsen och hans återkomst i härlighet, samt att Kristus är ända vägen till Fadern. Rättfärdiggörelse gnm tron av nåden allena!
        Tack Erik för dina uppmuntrande ord! Pax!/ syster T

  2. Erik, jag förstår dina synpunkter om beslutet i äktenskapsfrågan, men vad är det för särskilda farhågor vad gäller Eva Brunnes biskopsvigning?

    /Karin

  3. Jadu, Erik… Jag går med liknande funderingar just nu. Jag har stängt ner alla sådana ”strukturella kyrkofrågor” under semestern, men nu närmar sig måndagen…

  4. Jag ser alternativen så här: Att stå kvar och odla inre splittring eller dra sig ur och skapa enhet som kan bidra till ännu större enhet genom allianser och vänskapsband till andra kyrkor. Jag tror också att det är bättre att dra sig ur och må bra – då är man en bättre tjänare i Herrens vingård, än att stå kvar och må så illa som många gör idag.

    Är verkligen historien och banden till det gamla så mycket värda?

    Jesus är nog lika nära varje medlem av kyrkan oavsett höger, vänster upp eller ner.

  5. Ytterligare en reflektion:
    Vad händer med en kyrklig grupp när hon alltför länge identifierar sig med striden och har sin identitet främst i kontrasten mot ”de andra”, ”de dåliga”?

    Vilken roll spelar prestigen, fåfängan och maktviljan – och hur länge kan dessa företeelser som är så uppenbara döljas under fromma fraser?

    Jag tror Guds kallelse ligger i en ny kyrkobildning för de bekännelsetrogna, där vapnen kan läggas ner och man kan börja fokusera fullt på Guds vilja med sin barn i världen.

    Och det kan väl inte var så att det faktum att månadslönen riskerar försvinna, hotar en sådan tanke?

    • Ytterligare ett problem med din vision är att vi aldrig kommer att kunna ”lägga ner vapnen”, eftersom det i alla tänkbara kyrkobildningar kommer att finnas företeelser som behöver rättas till och justeras. Ändå har du en viktig poäng i den farhåga med att ha sin identitet i att vara emot. Men lösningen är nog att göra sig mycket medveten om den faran och sedan sträva efter en återupprättad kyrka på olika sätt beroende på sammanhang och förmåga.

  6. Nog skulle man kunna minimera bråken, tjäbblet, de stora ordkrigen om de små små sakerna som sliter sönder allmänhetens förtroende för kyrkan (inte för att den bekännelsetrogna delen av kyrkan fäster något större avseende vid allmänhetens tyckanden) om man var en mer homogen gemenskap.

    ”lösningen är nog att göra sig mycket medveten om den faran”

    Eftersom vi inte ser så mycket av den sortens lösning, har jag inte mycket hopp om att den blir verklighet. Men undrens tid… o s v…

  7. […] skriver bra om detta: Om kyrkans kris, Det skickas brev, Öppen kyrka a la […]

  8. Gregorius; du glömmer en sak: utan biskopar i apostolisk succession ingen kyrka. Vem av våra biskopar kommer att gå före, vi kan inte enbart förlita oss på de trogna emeritusbiskoparna (och ärkebiskoparna). Inte heller är det lätt att bilda något nytt..och vad mer exakt syftar denna reformatoriska tro och bekännelse till i detta nya samfund?! Blir det ett nytt ELM, eller får det katolska äntligen betonas fullt ut?!

    Ett alternativ är naturligtvis också en konversion till katolska kyrkan, möjligheten till en svensk rit kan ju finnas om det är tusentals som konverterar på samma gång.

    Jag säger inte emot dig, möjligheterna är flera, det gäller att inte förhasta sig.

  9. ”utan biskopar i apostolisk succession ingen kyrka”

    Jag har inte glömt. Men för många bekännelsetrogna kristna är den här frågan underordnad och jag skulle tro att den går att lösa under goda överläggningar, så att alla blir nöjda.

    I veckan talar Ulf Ekman på Oasmötet. Kan man överse med hans brister, ska man väl kunna överse med de andra inomkyrkliga samarbetspartnerna och nå en gemensam lösning. Man har ju några viktiga gemensamma och grunläggande hörnstenar: Tron på Kristus, Bibeln, Bekännelsen och motståndet mot utlevd homosexualitet.

    En viktigt fråga kvarstår: Hur stor vikt ska man få lägga vid den historiska kopplingen till Svenska kyrkan? Om Kyrkans skepp får vind i seglen och förtöjningen inte är lossad, då kommer inte båten nånstans.

    Det är givetvis fria reflektioner, men de bygger på att jag ser hur många klagar på Svenska kyrkan. Präster knorrar, men kan inte slita sig loss för att de har familjer att försörja och/eller är bundna till avlöningen och bekvämligheten i det (minst) medelklassliv som prästyrket medför.

  10. Om ni ursäktar att en tämligen profan (och kanske t.o.m. agnostisk) person uttrycker en åsikt i detta så skulle jag vilja mana till reflektion över följande:

    Det är lätt att tala om exodus, men svårare att avgöra vem det är som gör uttåget. SvK håller de facto på att lämna den kristna tron och gör då definitivt ett uttåg ur den kristna allmänneliga kyrkan. Om en skara motsätter sig detta uttåg betyder det visserligen en brytning med SvK men inte ett uttåg ur kyrkan i sig, snarare ett återintåg.

    Detta med den apostoliska succesionen är naturligtvis ett problem, men det borde väl inte vara olösbart mha emeritusbiskopar och biskopar från systersamfund. För mig vore det historiskt naturligaste att om möjligt ta hjälp av den finska kyrkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: