Hakelius om missionärer

Johan Hakelius på Aftonbladet är verkligen kul, i ordets allra bästa bemärkelse! Idag skriver han om missionärer. Aningen oväntat, och rätt kortfattat. Vet inte var han fått den tråden ifrån, men glädjande hur som helst att han vågar skriva som han gör. En annan som uttalat sig positivt om missionärer, i det fallet i nutid, är Göran Skytte för ett par år sedan, fast i en annan tidning 🙂

Hakelius namnger varken personer eller missionssällskap, men det skulle mycket väl kunnat handla om herrarna Carlsson, Lange och Kjellberg, som landsteg på nuvarnade Eritreas kust i mars 1866 för Evangeliska fosterlandsstiftelsens räkning. De fick lära sig att lyssna och försöka förstå, vilket också alla deras efterföljare fick göra. Läser man missionshistorien inser man lätt att det just är de som kunnat lyssna och förstå som också åstadkommit allra mest.

Tack Johan för en god påminnelse!

Öppen kyrka à la (C)

Helen Törnqvist (C) skrev gårdagens Brännpunkt i SvD och för fram sina (och, får man förmoda, partiets) ståndpunkter i frågan om Svenska kyrkans prästers vigselrätt. (Referat i Dagen) Törnqvist kandiderar tydligen i höstens kyrkoval och verkar ta för givet att hon också ska bli invald. Om hon har någon kyrklig erfarenhet som skulle meritera henne att besluta om kyrkans lära och liv framgår inte, förutom att hon är centerpartist. Dessa övriga meriter lyser dessutom med sin frånvaro i hennes sätt att uttrycka sig.

Så långt har det alltså gått att de partipolitiskt förtroendevalda tror att de ska leda, inte en episkopal kyrka, utan en organisation vilken som helst. Detta blir mycket tydligt i det Törnqvist skriver. Och helt plötsligt är det inte ens kärleken som är överordnad allt annat, utan öppenheten. ”En öppen kyrka skapar öppna medlemmar och ett öppet samhälle”, skriver hon, som vore det Svenska kyrkans viktigaste princip. Och det är klart att vi ska vara en öppen kyrka, men inte öppen för allt, utan i första hand för Guds Ord och den Helige Andes vägledning. Det är ju själva garanten att kyrkan också blir en kyrka som värnar de svaga, de åsidosatta, de utnyttjade, de överkörda. Att kyrkan gör en massa bra saker beror ju inte på att kyrkan eller vi kristna skulle vara särskilt goda i jämförelse med mänskligheten i övrigt, utan på att kärlekens Herre kallar oss att följa honom också in i lidandet, misären och mörkret.

Därför blir det också så absurt när Törnqvist skriver om vikten att sätta stopp för de präster som med Bibeln som utgångspunkt inte kan tänka sig att förrätta vigslar av enkönade par. Hennes uppgift som förtroendevald (om hon nu blir det) måste ju vara att backa upp och underlätta för kyrkans präster att så gott det går fullfölja sina prästerliga uppgifter, inte försöka stoppa dem. Hur tänker hon sig att hälften (om ens så många) av kyrkans präster ska hinna viga alla de par som vill ingå äktenskap i kyrkan, om andra halvan av prästkåren är förhindrad att göra det. De ynka promille par som består av antingen bara män eller bara kvinnor kan ju knappast behöva hela Sveriges prästerskap att välja bland. Det måste väl kunna räcka med dem som gärna och glatt vill förrätta den slags ceremonier.

Vad diskrimineringsargumenten anbelangar är det bara pinsamt att en person som tänker sig ingå i kyrkans högsta beslutande organ har så liten kunskap om ämnet. Hon verkar på allvar tro att detta inte i första hand är en teologisk fråga, utan just en diskrimineringsfråga. Hade det varit det hade frågan varit löst för länge sedan, men nu är det den teologiska biten som är den svåra. Låt oss därför ägna oss åt den istället för denna kvasidebatt om diskriminering eller inte. Men det vill förstås inte partihögkvarteret, för om något sådant har de ingen kunskap där heller.

Det tragiska i kråksången är att Helen Törnqvist mycket väl kan komma att väljas in i höstens kyrkoval och att hon där kommer att förtsätta driva en partilinje som på allt försöker hindra Svenska kyrkan att vara en öppen kyrkan, öppen för Guds Ord, för evangeliet, för den Helige Ande och därmed öppen för alla människor, inklusive centerpartister och deras meningsmotståndare.

Som väl är finns det goda alternativ till de politiska partierna i kyrkovalet: här är ett.

Det skickas brev

Särskilt förvånande var det väl egentligen inte. Trots det är det nog ett och annat ögonbryn som höjts med anledning av Engelska kyrkans brev till Svenska kyrkan. Det har iaf debatterats flitigt under den gångna veckan inte minst i tidningen Dagen. Det som är märkligaste är väl kanske all denna upprördhet över de engelska biskoparnas kritik. Nog avslöjar det en hel del om hur lite man känner till om vad det är att leva i gemenskap (i det här fallet kyrkogemenskap). När förutsättningarna för gemenskapen omvärderas är det väl snarast helt naturligt att också gemenskapen själv behöver omprövas?

Svenska kyrkan har undertecknat Borgå-överenskommelsen. Därmed har vi bl a förbundit oss
”- att åstadkomma lämpliga former för kollegialt och konciliärt rådslag vad gäller avgörande frågor om tro och kyrkoordning, liv och tjänst. ” (kap 5:A/b/viii)
Inte ens den mest välvilliga tolkning kan väl få detta till att handla om att skicka ett informationsbrev, så som ärkebiskop Wejryd gjort? Det engelska brevet antyder iaf en viss besvikelse över den sparsamma dialogen, för att uttrycka det milt.

Hur som helst, breven är skickade och debatten är igång. Om nu Svenska kyrkan vore en kyrka med en sund ledarskaps- och besluts-struktur då vore det väl naturligt att man sätter sig ner och för ett samtal med sina bröder och systrar i de andra kyrkorna där man på konciliärt sätt gemensamt söker den Helige Andes vilja och låter sig ledas av Guds Ord, vilket också de engelska biskoparna efterlyser. Nu är det dessvärre så att de politiska partierna är alltför väl medvetna om att ett sådan tillvägagångssätt skulle sabotera deras strävan att oskadliggöra Svenska kyrkan. Därför kommer de förstås att skyndsamt klubba igenom också dessa reformer i höstens kyrkomöte. Såvida inte den allmänna opinionen skulle få de på andra tankar. Även om inte höstens kyrkoval direkt påverkar höstens kyrkomötesbeslut kommer ändå valresultatet att ha viss betydelse redan i höst. Dessutom går det förstås att riva upp beslut redan nästa år, om nu det nuvarande kyrkomötet inte tar varning.

Att de svenska biskoparna ändå börjat vakna tycker jag är glädjande, även om det är sent och spretigt.  Thidevall i Växjö uttrycker sig klädsamt självrannsakande om själva förfarandet inom Borgå-gemenskapen. De pensionerade ärkebiskoparna Werkström och Weman är betydligt mer rättframma i sin kritik emot utvecklingen. Sorgligt att det bara är pensionärerna som vågar säga som det är. Visby-biskopen Koskinen blir ju direkt pinsam och borde naturligtvis ompröva sin roll som biskop öht, med den inställningen att vi skulle be om ursäkt så mycket vi kan och samtidigt obekymrat fortsätta på den inslagna vägen. Hyckleri på hög nivå. Vad övriga biskopar tänker kan vi bara gissa oss till än så länge, men att de tänker kan vi nog vara helt på det klara med. Viktigt i det sammanhanget är påminnelsen om förbön för våra biskopar, som ju lätt blir oerhört hårt ansatta av den partipolitiska ångvälten och den partipolitiskt tillsatta kyrkoadministrationen.

Sen kan man ju fundera över vad biskopsvigningen i Stockholm den 8 november kommer att väcka för reaktioner. Om denna första brevväxling var mild och resonerande, så är det troligt att tonen kommer att skärpas avsevärt framåt hösten. Vi får väl se…

(Intressant också att se den lilla handskrivna notisen längst ner i ärkebiskop Wejryds brev. Kopia skulle alltså skicka till den svenska biskoparna, LVF:s generalsekreterare Ishmael Noko och till presiding bishop Katharine J Schori i Episkopalkyrkan, USA. Däremot inte till våra lutherska systerkyrkor, annat än via LVF. Konstigt att det är så svårt att betrakta också afrikanska, asiatiska och latinamerikanska kyrkor som kyrkor och inte enbart som biståndsprojekt, eller ännu värre, som mindre vetande, lägre stående, primitiva.)

Om kyrkans kris

Svenska kyrkan befinner sig i konstant kris, nu kanske värre än på länge. Många oroar sig över vad som ska hända, inte minst kommande höst. Först har vi kyrkovalet den 20 september då vi verkligen skulle behöva ett Guds ingripande för att minska de politiska ideologiernas inflytande på kyrkan. Sedan har vi kyrkomötets förväntade beslut om vigselordningen någon gång i slutet av oktober och därefter den potentiellt ödesdigra biskopsvigningen den 8 november i Uppsala domkyrka, då Eva Brunne ska vigas till biskop för Stockholms stift.

Alla dessa händelser kommer att göra somliga mycket glada och nöjda, medan andra kommer att inte bara kommer att bli djupt oroade, men faktiskt känna sig alltmer främmande för den kyrka man tillhör och älskar och faktiskt vill tillhöra och älska. Och vore det enbart en känsla av utanförskap vore det säkerligen uthärdligt, men när beslut och handling hotar att göra Svenska kyrkan till något annat än en kristen kyrka, ja då är det fara å färde på allvar.

Partipolitiken i Svenska kyrkan har tilltagit istället för minskat sedan kyrkan skildes från staten den 1 januari 2000 och hotar att helt omintetgöra den kristna bekännelsen och Bibeln som grund för Svenska kyrkans liv och lära. Den föreslagna vigselordningen innebär en helt ny tolkning av vad äktenskapet är och därmed en förändring i Svenska kyrkans lära. Att nio av fjorton biskopar ställt sig avvisande till ordningen och att kyrkomötet trots detta med största sannolikhet kommer att rösta igenom den gör det hela bara alltför smärtsamt tydligt. Läroämbetet, dvs biskoparna har inte längre något att säga till om när det handlar om Svenska kyrkans lära. Det politiskt valda kyrkomötet drar sig inte för att köra över ens en klar majoritet i biskopskollegiet.

Men bland dem som oroas över utvecklingen frågas det nu alltmer intensivt om det inte är någon som tänker göra något. Vi kan väl inte bara stillatigande se på hur kyrkan trasas sönder av alltmer oöverbryggbara klyftor? Nej, det kan vi förstås inte. Men sen är det inte lika enkelt att veta precis vad och dessutom hitta vägarna att faktiskt göra något. Om det nu kan lugna någon kan vi ju ändå veta att det pågår intensiva samtal på olika håll inom Svenska kyrkan om vad som kan och bör göras för att Svenska kyrkan inte ska förlora sin själ alldeles, eller rättare sagt, förlora sin Ande, dvs riskera att Gud tar sin Ande ifrån oss. Dessa samtal behöver våra förböner och vårt tålamod. Men halt klart behövs också mod! Kanske är det så att Gud kallar oss till nya relationer, nya nätverk, inte för att bryta sönder gemenskapen utan för att förstärka den och ge den liv.

Och mitt i allt detta bör vi påminna varandra om att hur allvarligt läget än är, så är vårt viktigaste uppdrag att fortsätta att vittna om den uppståndne för dem vi möter. Det är i nåden och frälsningen i Jesus Kristus som vårt hopp ligger och ingen annanstans. Aldrig så välformulerade uttalanden eller handlingsplaner kan ersätta detta enda: att Kristus har dött och uppstått för att vi ska ha evigt liv.