”Trofasta” anglikaner

Imorgon, måndag, ska jag alltså delta i den anglikanska konferensen ”Be Faithful” som arrangeras som upptakt för ”Fellowship of Confessing Anglicans” i Storbritannien och Irland. Drygt 1000 deltagare förväntas delta i Westminister Central Hall där ett antal biskopar från olika håll i världen kommer att medverka. Flera av dem talade också idag i olika kyrkor runt omkring i London med omnejd. Tyvärr missade jag den enda jag hade haft praktisk möjlighet att åhöra, nämligen Rt Rev Gregory Venables från Sydamerika. Han predikade i morse i St Michael’s Chester Sq, men det annonserades så sent att jag inte upptäckte det förrän i eftermiddags.

Nåja, imorn ser jag fram emot att för höra dem allesammans, inte minst den ryktbare biskopen av Rochester Rt Rev Michael Nazir-Ali. Senast i samband med gårdagens Pride-parad här i London stack han ut hakan med att uppmana till omvändelse och en förändrad livsinriktning. Han har tidigare varnat för de alltmer tongivande muslimska grupperingarna i England. Nazir-Ali uppfattas av många som en av de få biskoparna inom Church of England som vågar säga det många andra tänker men inte törs ge luft åt.

Frågan många kommer att ställa imorgon är om denna nya gemenskap verkligen kommer att bli ett alternativ, eller om det kommer att bli ytterligare ett exempel på missnöjesyttringar som bara rinner ut i sanden. Min bön är att det kommer att bli något mycket mer bestående och en strimma av hopp för fromma kristna, inte bara inom den anglikanska kyrkogemenskapen, utan även för oss inom Svenska kyrkan och de andra Borgå-kyrkorna.

Gränslös gemenskap

Varit på en vanlig morgonmässa i St Pauls, Onslow Sq. Alltså inte katedralen, utan en liten kyrka i Kensington, tydligen ett slags utpost till den, i Alpha-kretsar berömda HTB (Holy Trinity Brompton). Morgonmässan i St Paul’s skulle enligt uppgifterna på hemsidan vara av det mer ordnade traditionella slaget, med orgelmusik och psalmsång. Och ordnat och traditionellt blev det. Åtminstone om man jämför med riktigt karismatiska gudstjänster. I svenskkyrkliga termer hade den ändå betraktats som ytterligt lågkyrklig, vilket jag ju inte har något emot. Ingen liturgiskt lull-lull här inte. Enkelt och stilla. Några mustiga reformatoriska psalmer på typiskt engelskt manér, en jordnära och enkel predikan om livets svårigheter och glädjeämnen här och nu och om löftet om en bättre framtid i himeln, utifrån Rom 8:18-23. Sen fick vi ta emot Frälsaren själv i brödet och vinet. Tänk att vi får göra det, så olika vi nu är, men ändå förenade i detta enkla och ogripbara! Gång på gång slås jag av vilken fantastisk gemenskap den kristna tron är. Var man än kommer finns det syskon att dela det allra största tillsammans med.