Jag blir trött

Säkert borde man reagera och skrika och gorma allt vad man kan när kyrkostyrelsen föreslår kyrkomötet att göra det möjligt att ingå enkönade äktenskap i Svenska kyrkan. Men mest av allt blir jag bara trött. Och fascinerad över att kyrkostyrelsen och ärkebiskopen faktiskt verkar tro på sin egen argumentation.

Förunderligt att de inte över huvud taget lyssnar på alla de goda argument som finns för att bevara äktenskapet som något specifikt för relationen mellan en man och en kvinna. Och märkligt att det på det här sätter helt obekymrat tänker köra över nio av fjorton biskopars uppfattning angående äktenskapet.

Nåja, vi får väl se vartåt det tar vägen den här gången. Helt klart är att det i nuvarande kyrkomöte finns en majoritet för förslaget, så det lär väl bli så får man förmoda.

Men ingen ska få för sig att frågan är löst i och med detta. Nej, nu kommer enskilda präster och andra att klämmas åt och anmälas för diskriminering och anklagas för intolerans och trångsynthet. Kyrkostyrelsens förslag kommer att skapa större och djupare klyftor inom den redan så söndrade Svenska kyrkan. Därför är det så paradoxalt att kyrkostyrelsen i detta nu är kyrkans största fiende. Märkligt, eller hur? Den styrelse som borde se till kyrkans bästa och slå vakt om att vittnesbördet om Jesus kan ljuda starkt och klart, den styrelsen har nu fullständigt lierat sig med den politiska makten för att kväsa och tysta det glada budskapet, evangeliet om syndernas förlåtelse och människornas upprättelse.

Man borde säkert reagera och skrika och gorma. Men när goda argument inte över huvud taget beaktas, ja då känns det inte särskilt meningsfullt. Trött blir man och uppgiven. Viktigare då att envisas med att förkunna evangelium till tro och frälsning, medan kyrkostyrelsen ägnar sig åt annat.