Gravsättningens själavård

Läser på Dagens hemsida om hur begravningssederna förändras i vårt land. Nu handlar det om att följa med till graven och kistans nedsänkning eller inte. Tydligen blir det allt vanligare att de anhöriga tar farväl inne i kyrkan. Min egen erfarenhet bekräftar också detta, fastän inte entydigt. En viktig detalj utelämnas nämligen i artikeln, den om prästen följer med eller inte. Jag tror att den detaljen är helt avgörande.

Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.

Därför blir jag genast lite misstänksam när jag läser notisen i Dagen. Är det månne så att det i själva verket är prästkollegorna som ”bangar ur”, så fort önskemålet om avsked i kyrkan kommer på tal? Är möjligen prästerna som inte vill traska iväg ut på kyrkogården, utan egentligen tycker att det är rätt bekvämt att slippa grusgångar och regnvåta gräsmattor. Eller är det rent av så att den öppna graven skrämmer även präster?

Men varför är det då så angeläget att följa med till sista slutet? Mitt svar på den frågan är det är en del av helheten. Har jag inte varit med till dess kistan sänks i graven, har jag då varit på en begravning öht?I det fall det rör sig om jordbegravning är inte akten slut förrän kistan sänks i jorden och då är det väl tjänstefel att inte följa med ända till slutet, även om de anhöriga skulle troppa av tidigare? Dessutom har det en själavårdande aspekt att faktiskt ha varit med till slutet. Om jag följer med till graven kan jag inte i efterhand anklaga mig själv för att jag inte följde min gamla mor eller far eller vem den döde nu är ända till slutet. Det är heller inte förrän vid gravens konkreta verklighet som vi får klart för oss att döden är definitiv. Vid graven blir döden ett mycket påtagligt faktum, som tidigare kunnat döljas med blomsterkransar, buketter, bårtäcke, diverse personliga attiraljer, solosånger, musik, tända ljus osv. Att till sist få lysa frid över den grav som strax kommer att grävas igen är dessutom viktigt för att vi ska veta vad som hände, ända fram. Om vi lämnar kistan i kyrkan för att gå och dricka kaffe, hur ska vi kunna ha något slags aning om vad som händer med vår döde anhörige?

Kort sagt: Jag tror att detta senkomna oskick vid jordbegravningar är ett uttryck för en stor osäkerhet på hur vi ska hantera döden och begravningen. Det som är sorgligast i sammanhanget tycker jag att det kanske t o m beror på att prästerna alltför lätt undfaller för trycket och därmed sviker sitt ansvar att vara till hjälp för de sörjande.

6 svar

  1. Jag har haft försvinnande få jordbegravningar sedan jag kom till Stockholm. Kan räkna dem på ena handens fingrar och ändå har jag ju haft begravningar iaf varannan vecka i snitt. Men något säger det om perspektiven.

    I alla fall. De få gångerna har en gång varit vid kapell på kyrkogård och därför har jag kunnat _gå_ med. De andra gångerna har vi åkt bil, både i kortege och ”på egen hand” långa vägar mellan just kyrka och begravningsplats. Nästintill alla gäster har följt med trots ”omaket”. Det har aldrig varit en fråga att inte följa med är min känsla, vare sig för mig eller de anhöriga. Kan det vara så att när det är ”besvärligt” med jordbegravning (hitta gravplats över huvud taget, fixa transporter osv) så har man verkligen valt det för att det är viktigt för en att få stå vid graven och ta farväl?

    Men jag förstår inte riktigt ditt resonemang just där på slutet. Betyder det att du tycker att en begravning som avslutas i kyrkan inte är ett lika bra avslut som en vid graven? Betyder det i så fall att vi inte borde kremera?

    • Ja, jag funderar själv en del över just det där med slutet. Det känns inte riktigt bra att säga det, men kanske är det så att det ändå är en, åtminstone i själavårdande perspektiv, olycklig förenkling med kremation och avsked i kyrkan. Som sagt, jag vet inte om det är det, men något slags känsla för att det är så smyger sig på. Kanske i synnerhet när askan sedan ska ligga i minneslunden, för då är ju det sista intrycket det man får i kyrkan. Vid vanlig urnsättning får man ju iaf följa med till graven, även om den är liten och därför inte upplevs lika hemsk.
      Kanske är det så att när kremationen infördes i Sverige handlade diskussionen om det var rätt utifrån en kristen människosyn att göra så. Och ur det perspektivet kan det knappast spela någon roll om kroppen bränns före gravsättningen. Däremot kanske inte de själavårdande aspekterna fanns med i diskussionen på samma sätt. Jag var inte med och har inte satt mig in i detta, men det kanske finns någon annan som är mer påläst i ämnet?
      Att det är en fråga om rent fysiskt och geografiskt utrymme är väl helt klart, men samtidigt tänker jag att vi i Sverige knappast har platsbrist, förutom på rena innerstadskyrkogårdar.

  2. Jag var kyrkvaktmästare under några år i början av 1990-talet, och då följde de anhöriga alltid med till graven när kistan sänktes vid jordbegravningar. Men sedan dess verkar det ju, enligt Dagen, ha ändrat sig en del i begravningssederna. Däremot hände det att man av praktiska skäl valde att ha avskedet inne kyrkan, t.ex. när det var riktigt busväder och det både blåste på tvären och regnade småspik. Men de flesta, om inte alla, följde ändå med till graven när man sänkte kistan. Ibland tänker jag att det finns praktiska skäl till att låta avskedet ske i kyrkan.

    Jag tror att det finns många människor som tycker att det är svårt, och skrämmande, att titta ner på kistan i graven när man tar avsked. Här tänker jag att man kan bära fram kistan till graven och ta avsked innan den sänks och prästen läser slutbönen. Detta kan vara ett sätt att tillmötesgå de som har det jobbigt med det momentet vid jordfästningen, eller vad tycker du?

    Jag håller med dig om att prästens eventuella känslor inför de öppna gravarna inte får vara ett hinder från att följa med till graven. Och jag tänker också att det är självklart att prästen följer med till graven om gravsättningen sker i anslutning till begravningsgudstjänsten.

    Det är goda tankar du delar kring varför det är viktigt för de sörjande att följa med hela vägen fram till den sista vilan, och att prästerna inte ska vara ”rädda” för att vara påstridiga i den frågan, men det är viktigt att man hela tiden har de sörjandes bästa för ögonen när man talar med dem om detta.

    Sen kan ju ditt resonemang också problematiseras – hur gör/tänker man vid kremeringar? Hur gör/tänker man vi de tillfällen när gravsättningen, av olika anledningar, inte sker i anslutning till begravningsgudstjänsten? Vid dessa fall krävs det inte att en präst är med vid gravsättningen! Detta ett par exempel att fundera vidare kring.

    /Mikael

  3. Är det bara jag som inbillar mig att följa med till själva gravsättningen är något väldigt katolskt?

    Tänker på många filmer där prästen står och talar om den döde just vid den tilltänkta viloplatsen, och kastar lite jord på kistan. Det tycks nästan vara övertydligt att det är en katolsk präst i nästan alla fall.

    Kan bara minnas att jag varit på en begravningsgudstjänst dock, i Svenska kyrkan, och då var det inte någon gravsättning mig veterligt. Inte som någon följde med på vad jag kan komma ihåg i alla fall.

  4. Vid de flesta begravningar (som jag deltagit i som praktikant), som f ö ägt rum i nära anslutning till krematorierna, har inte prästerna följt med till minnesstunden efteråt heller utan man har skyndat till nästa begravning med nån timmes utrymme i tid. Mina egna avlidna släktingar har jag heller aldrig följt till graven.
    Däremot har präster berättat att de ibland sitter med de anhöriga vid kremeringen.

    Apropå begravning har jag sett flera präster få små kuvert med betalning från folk i samband med begravning. Hur vanligt är det? Jag uppfattar det som missbruk medan prästen försvarat sig med att det blir för komplicerad själavård att stå och tjafsa om det där kuvertet med de sörjande i så nära anslutning till begravningen.

  5. Mmm.. Jag tycker det känns märkligt att inte vara med på urnsättningen i de fall (flesta) den avlidne kremeras.

    Hittills har jag inte varit med om att anhöriga inte har velat följa med ut på kyrkogården. Men jag kan ändå tycka att det är bättre att de anhöriga låter den avlidne få jordbegravas om han eller hon ville det, än att avstå därför att man som anhörig inte ”orkar med” det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: