Varning för tungotal?

Läser i Dagen om några ungdomar från Sandviken som varit med om något obehagligt, nämligen mött människor som talar i tungor. Det var på ett ungdomsläger i pingstkyrkans regi och det var under en gudstjänst.

Och visst kan man väl förstå att det som är ovant och främmande kan upplevas obehagligt, men vad hade det egentligen tänkt sig? funderar jag. Och nog är det märkligt att det ska uppfattas som något man ska behöva varna för. Kanske fanns det andra omständigheter som gjorde upplevelsen obehaglig, t ex om det var en obligatorisk del av lägret på ett sånt sätt att det uppfattades som ett tvång att själv tala i tungor eller delta aktivt i gudstjänsten. Vad vet jag? Det står inget om det i artikeln.

Men i huvudsak verkar detta vara ett uttryck för den kristendomsfobi som verkar breda ut sig i Sverige och västvärlden, även inom kyrkorna dessvärre. För hur kommer det sig att om dessa ungdomar deltagit i pingstkyrkans verksamhet på hemmaplan inte mött företeelsen tidigare, dvs att den Helige Ande fyller människor med ett bönespråk? Har det att göra med att man kanske inte vågar låta Anden verka i vardagssituationen, utan behöver komma undan till ett lägersammanhang för att våga ”släppa på kontrollen”?

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag tänker, men när jag läser om händelsen får det mig att känna att här är något galet, både i reaktionerna från de illa berörda ungdomarna och deras föräldrar, men också från lägerledarna och församlingsledningen. Det borde väl i all sin dar vara naturligt att det talas i tungor på ett pingstläger, eller?

Annonser

7 svar

  1. Kanske är det inte alla som är medvetna om att detta förekommer i pingstkyrkan. Den religiösa medvetenheten och kunskapen i vårt samhälle blir ju tyvärr allt mer begränsad.

    Personligen kan jag ha en viss förståelse för flickornas reaktion. Har man inte varit med om sådant tidigare, och har man inte förståelse för vad det handlar om, kan det upplevas obehagligt. Jag känner till flera fall där människor från en viss religiös miljö har hamnat i en annan, med ett helt annat uttryckssätt, och då känt både vilsenhet och obehag.

    Så man får nog ha förståelse för reaktionen, som sagt. Men att därav dra slutsatsen att man måste varna deltagarna, återbetala lägeravgifter m.m. känns inte rimligt.

  2. Det stod ju i artikeln att det var ungdomar utan någon kyrklig bakgrund. De hade varit med i kyrkans verksamhet, som uppenbarligen inte bara består av gudstjänster. Jag själv har spelat innebandy med pingstkyrkan i min barndom.

    Jag har full förståelse för att man upplever det som skrämmande att vara med i ett intensivt andligt sammanhang om man inte har någon tro eller kyrklig bakgrund. Det är inget konstigt.

    I sammanhang med stark betoning på emotionalitet kan det vara svårt att delta om man inte själv upplever det på samma sätt. Till skillnad från gudstjänster som inte bygger på känslomässighet, där man kan delta i liturgin ”där man själv befinner sig”.

    Därför kan det vara svårt att vara med även som kristen i sådana sammanhang. Efter att jag blev troende var jag med i många sådana sammanhang och kände mig inte alls hemma i den gudstjänstformen det var ofta en jobbig upplevelse.

    /Christoffer

  3. Jag som bor i Knutby känner mig inte heller bekväm med tungomålstalande och handviftningar. Det ber jag om ursäkt för. Men jag har en avhoppare fått uppgiften att händerna över huvudet i en halvtimme – tre kvart leder till att budskapet rinner in som inget annat i mottagaren. ”Då sväljer man vad som helst” yttrade den personen.
    Men det är väl inte sämre med det än med den extas som upparbetas vid fotbollsevenemang.

    Svenska Kyrkan är en aning för blek i det hänseendet och kanske kunde skruva upp några grader.
    Ännu så länge känner sig gudstjänstdeltagarna mer mottagliga unde kyrkkaffet. Så visst kan vi bli bättre.

  4. Jag kanske ska förtydliga mig:

    det var främst under en period som detta var jobbigt för mig. Men då var jag ändå kristen, och jag ville inget hellre än att bli berörd på det viset som alla andra tycktes vara och som var ”normen”. Det hade naturligtvis inget med kristendomsfobi att göra.

    Senare har jag förstått att det inte var så enkelt, och att mötet i de mer traditionellt liturgiska gudstjänsterna inte var ett ”andra klassens” Gudsmöte (hur det nu skulle kunna finnas såna!) som jag ibland uppfattade att en del ansåg.

    Jag har kompisar som är mycket allvarliga med sin tro men som ändå inte klarar av de mer frikyrkliga uttryckssätten (eller karismatiska är kanske bättre sagt). Det handlar inte om någon ”kristofobi” från deras sida.

    Men jag menar inte att lovsång och tungotal är fel. Det jag däremot tycker är att det bör vara i en form i vilken man kan delta även om man inte är engagerad på samma sätt och utan att bli alienerad från alla de andra.

    Därför uppskattar jag när sådana uttryck tas med i en liturgisk form, vilket de ofta gör (när de finns) i svenskkyrkliga eller anglikanska sammanhang.

    Det karismatiska skall så att säga vara i det institutionella. Då svävar det inte iväg. Det är min uppfattning att kyrkans tradition ofta har en medvetenhet om att livet är jobbigt, en medvetenhet som kan glömmas bort i karismatiska sammanhang om man inte har den liturgiska ramen.

    /Christoffer

    • Christoffer, tack för detta! Jag kan inte annat än hålla med dig. Inte heller jag tror att jag skulle trivts särskilt bra i det aktuella fallet med skidlägret, men jag skulle heller inte övervägt att följa med på det. Men om jag hade varit med hade jag å andra sidan inte blivit så förvånad och bestört om det talades i tungor. Min starkast invändning emot innehållet i artikeln är nog ändå på det sätt församlingens företrädare hanterade situationen. Jag får liksom en känsla av att de inte riktigt själva kan stå för det de står för. Och som sagt, jag vet inte om jag kan få fram det jag tänker och känner. Tack iaf för att du ville kommentera och hjälpa mig lite vidare i mina tankar.

  5. Hej!

    Ja, men då är vi kanske ganska överens!

    Dock tycker jag att de ungdomar som åkte med inte kan förväntas veta att där också skulle vara obligatoriska gudstjänster med en intensiv atmosfär.. Du och jag är ju båda ganska teologiskt bevandrade och kan därför ana vilken form som finns i olika sammanhang, t.ex. i pingstsammanhang (även om det inte heller är homogent). Det gäller ju inte ungdomar som inte har någon bakgrund i kyrkan.

    Min tolkning av artikeln var inte att de tog avstånd från innehållet – vad de tror på, utan formen, som den presenterats i.

    Om man bjuder med människor som inte har en tro, måste man anpassa formen så att även de kan delta. Eller åtminstone göra det frivilligt att delta..

    Det måste ju också ges tillåtelse att växa in i en tro och det kan det knappast sägas vara så om det är väldigt intensiva miljöer, där det blir antingen eller.

    /Christoffer

  6. Religionsfobi är något som ökar. Tungotal kan iochförsig upplevas som obehagligt, men å andra sidan har jag mött samma människor som tycker det är obehagligt och mått dåligt sitta kvällen efter på krogen där folk dansat på borden och där slagsmål förekommer utan att ha mått dåligt. !!!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: