Provocerande celibat

Att leva i celibat är kanske inte så lätt. Ändå verkar det vara ett livsval som provocerar på ett sätt som gör att jag tänker att det kanske inte är så lätt att leva i tvåsamhet heller. Att celibatet alltsomoftast ska framställas som ett problem antyder ju att det är lite besvärande att det faktiskt finns de som lever så.

Läser i Dagen om polska katolska präster. De vill tydligen inte leva i celibat, åtminstone inte enligt den undersökning som det hänvisas till, publicerad av Radio Netherlands Worldwide. Och visst kan man ha synpunkter på katolska kyrkans celibattvång för präster. Men varför hör man så sällan om dem som faktiskt lever ett gott liv i celibat? Är det för att de är så få? Nej, det kan i alla fall inte vara hela orsaken.

I den polska undersökningen hänvisas till att det är orimligt att kräva något sådant som celibat i vår moderna tid. Vad är det i tidsandan som gör det så orimligt, frågar jag mig. Helt klart har sex fått en alltmer framskjuten plats och ses idag av många som en absolut förutsättning för ett gott och tillfredsställande liv. Och det är ju inget konstigt i det, eftersom sexdriften är en stark kraft i det mänskliga livet. Men hur ska jag som kristen förhålla mig till det?

Personligen tänker jag att alla kristna är kallade till kyskhet, vare sig det är inom äktenskapet eller i celibat. Därför vore det så befriande om man någon gång fick höra om den välsignelse och den glädje som finns också i celibatet. Men det kanske är alltför påfrestande för alla olyckligt tvåsamma att plågas av. Istället svartmålas celibatet så intensivt att man i alla fall kan trösta sig med att finns något som är värre än att vara gift. Och att utmåla den katolska kyrkan som inskränkt och människofientlig är alltid tacksamt.

Alltför sällan talar vi om de möjligheter som vi har fått oss givna, av olika slag. Någon har fått gåvan att leva i äktenskap, med dess särskilda för- och nackdelar, medan andra fått gåvan att slippa gifta sig, också det med för- och nackdelar. Bägge alternativen innebär nämligen stora uppoffringar och ingen kan få allt. Men som kristna är vi kallade att följa Jesus och tjäna honom med hela vårt jag, oavsett vi är gifta eller ensamstående. Därför bör inte fokus ligga på de stackars ensamståendes frustration över att inte vara gifta, utan på hur vi, var och en, kan ta vara på de unika möjligheter som just vi har fått, till att tjäna Gud.

Sedan kanske också katolska kyrkan skulle behöva arbeta med att hjälpa sina präster att se de särskilda fördelarna det innebär att vara ogift, men också de särskilda problem detta innebär i en sexfixerad och tvåsamhetsneurotisk tid. För tveklöst är det så att just de katolska prästernas celibat har fått betyda oerhört mycket som förebilder, för många av oss som lever ogifta, av vilken orsak det än må vara.

Annonser

13 svar

  1. Människor får förhoppningsvis leva som de själva önskar, i celibat eller i tvåsamhet. Men nog tycker jag att vi människor ändå är gjorda för varandra, alltså för att leva i par med allt vad det innebär.

  2. Hei. Kjempespennende at du tar opp dette temaet som jeg har tenkt på mange ganger.
    Jeg ble skilt for noen år siden, et valg som ble utsatt og utsatt fordi jeg var prest, men til slutt ble nødvendig. I ettertid blir jeg stadig forventet å skulle gifte meg igjen. Mange synes det er rart at jeg mener dette er galt og svarer dem at i så fall, vet jeg ikke om jeg kan fortsette som prest. Det tok forresten en stund før jeg våget å gå videre som skilt også.
    Etter å ha vært ulykkelig som to, er det godt å være meg. Med tre barn er jeg aldri ensom.
    Jeg kan ikke se at det er en krise for et menneske å velge å leve et liv i sølibat. De fleste mennesker har ikke noen å elske med hele live uansett.
    Hvis livets glede skal reduseres til personlig tilfredstillelsen mister man muligheter til å dele sin dypeste gudsgitte kjærlighet med mange andre, som man ellers ikke ville funnet plass til i livet, tror jeg.

  3. Jag tror inte att celibat skall påtvingas folk bara för att man skall prästvigas. Det är en mycket underlig – och obiblisk – regel. Att en del har kallelsen att leva i celibat är en annan sak och har inte med prästvigningen att göra. Ett sakrament utesluter inte det andra.
    Är jag provocerad av detta bruk? Kanske… Det är ju inspirerande att tänka att dessa män som prästvigs i romersk-katolska kyrkan verkligen tvingas att tänka över vad de måste offra: och följer Guds kallelse att bli präst i alla fall. De är också mycket ”mobila” i sin utövning av ämbetet. Ibland uppfattar jag inte hängivenheten så stark bland de nyvigda prästerna i Svenska kyrkan, och det verkar inte enklare för dem bara för att de har barn från tidigare äktenskap och lever ”delsbo” med sin nuvarande och hans/hennes barn i annat förhållande, heller… Livet innehåller så mycket mer än att hitta partners.

  4. Vad tycker du är finessen med att just präster lever i celibat? Förutom som förebilder, som du skriver i inlägget.

  5. Tack Erik för en intressant utläggning om celibatet. Frågan om vad finessen är med att just präster lever i celibat är väl ställd till dig men ett svar från en katolik skulle kunna vara:

    Prästämbetet är ett kall och inte ett yrke jämförbart med ex. lärare eller kyrkomusiker. En katolsk präst gifter sig med kyrkan och kan då helt ägna sitt liv åt kyrkan och sin församling. Så mycket tid som många katolska präster och säkert många andra också, som lever i celibat, ger sina församlingsbor kan inte en gift präst ge med mindre än att han försummar sin familj.

  6. Pelle, jag tycker vi får ett utomordentligt svar från den gode Ulf. Även om jag inte betraktar mig som ”gift” med kyrkan, så är det tveklöst så att jag har en mer okluven håg till församlingsarbetet än vad som är rimligt att förvänta sig av gifta kollegor.

  7. Tack så mycket Erik för det du skriver!
    Det är sannerligen en fröjd att läsa måste jag säga, och jag inbillar mig att du skulle vara mycket bra som katolsk präst 😉

    (Det är – i alla fall i min värld – ett mycket gott betyg)

    • Minutz3: Tack för uppmuntran (smickret)! Nåja, numera är ju tydligen kontrollen rätt hård vad gäller sådana som jag, så nån katolsk präst lär jag inte bli. Fast i och för sig betraktar jag mig redan som katolsk präst, om än inte romersk, utan svensk. Svenska kyrkan är trots allt, i allt väsentligt den allmänna kyrkan i Sverige, i obruten linje från apostlarna. 🙂

  8. prasterik sa: ”Nåja, numera är ju tydligen kontrollen rätt hård vad gäller sådana som jag, så nån katolsk präst lär jag inte bli. ” – vad menar du? :-/

    prasterik sa: ”Svenska kyrkan är trots allt, i allt väsentligt den allmänna kyrkan i Sverige, i obruten linje från apostlarna.” – successionen bryts ju då någon bryter mot en lära i Moderkyrkan, dessutom är ju Svenska kyrkan ett separat samfund med annan tro och lära än (Katolska) Kyrkan.
    Svenska kyrkan är ju mycket tydlig från centralt håll att man går direkt emot Bibelns ord på många punkter, vilket inte är annat än beklagligt.

  9. minutz3: Att jag menar att vi står i en obruten apostolisk kyrka har ju med att göra att jag ser reformationen, just som en reformation. Det är den romerska kyrkan som varit på irrvägar och börjar nu så sakteliga hitta tillbaka igen, vilket är oerhört glädjande. Att Svenska kyrkans ledning istället är ute och cyklar numera är inte mindre tragiskt. Men även den romerska kyrkan går emot Bibelns ord, med hänvisning till tradition och kyrka. Så vi är lika illa ute om vi enbart förlitar oss till våra kyrkliga ledare och prelater. Men i Jesus Kristus får vi vara ett och den enheten ska vi sträva efter vare sig vi befinner oss i den svensk-katolska eller den romersk-katolska kyrkan (eller vilken annan Kristi kyrka som helst som vi räknar oss till).

  10. prasterik: det finns ett problem med logiken i det du skriver, det är det faktum att Bibeln är en konsekvens av (Katolska) Kyrkans Tradition. Inte tvärtom. Jesus Kristus själv sade inte att det Han lärde skulle nedtecknas – snarare tvärtom – därför torde Traditionen vara mera enligt Jesus vilja.

    Historien har också givit oss rätt.
    Katolska Kyrkan står på samma grund nu som för 2000 år sedan, medan andra rörelser som kallar sig kristna ändrar sig varje år verkar det som. Svenska kyrkan var, som du kanske vet, för rashygien när det var ”inne” att ha de åsikterna, medan Katolska Kyrkan alltid menat på att det är något som strider mot naturlagen. Bara en sådan sak, naturlagen, som mig veterligen inte finns definierad i någon annan tro.

    Hoppas du inte missförstår detta som något slags påhopp utan som enbart svar och kanske fördjupad dialog.

    Pax Et Bonum.

  11. Tack! Är själv en celibatist och kyskhetsförespråkare – utan att för den skull påstå att det är enklare, heligare, eller mer tragiskt vilket folk ibland får för sig. Ibland låter jag mig ge sken av det också. Det är trösterikt att höra fler röster som vågar nyansera i det stora bruset…

  12. Tack för Dina kloka ord och tankar! Tvångscelibat är naturligtvis inte bra, och att söka en äktenskapspartner vill och gör ju de flesta människor. Samtidigt så kan ett singel- och celibatliv med säkerhet vara det rätta för de som känner så. Den fullständigt sjuka sex-fixeringen i vårt samhälle är en tragedi. Människan har inte sitt värde i att regelbundet ha samlag! Sex är naturligtvis inte heller någon mänsklig rättighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: