Helt vanlig söndag

Det känns som man borde kommentera en del saker och ändå känns det fullständigt överflödigt, eftersom nyanserade inlägg helt verkar lysa med sin frånvaro, eller åtminstone sakna betydelse i den störtflod av uppbragta och superlativistiska synpunkter som sköljer över en. Jag tänker på Gaza, Somalia, Etiopisk skendemokrati, svensk äktenskapslagstiftning, Svenska kyrkans teologiska hyckleri i anslutning till densamma osv.

Ändå verkar det så futtigt att kommentera sånt och därmed sälla sig till den ständigt växande skaran besserwisserbloggare. Inte för att det inte skulle vara viktigt, men för att det så lätt enbart blir tyckanden, utan verklighetskontakt.

Igår hade jag förmånen att få delta i en förbönsmässa i Uppsala domkyrka inför en god väns prästvigning idag. I morse hade jag glädjen att få fira högmässa här på hemmaplan i den, efter julhelgerna, återförsamlade församlingsgemenskapen. Kära återseenden blandat med saknad över dem som inte kunde vara med och glädje över dem som återigen fanns där. I eftermiddag fick jag dessutom den stora nåden att gå med sockenbud och så konkret bära ut Jesus Kristus till längtande människor.

I jämförelse med de stora och avgörande världshändelserna har det senaste dygnet i mitt liv rört sig i relativt små cirklar. Ändå har det handlat om livsavgörande ögonblick och långvariga och djupgående relationer, denna bristvara i vår flyktiga tid.

Tack Gud att jag fick vara med också denna alldeles vanliga men helt unika söndag!

Annons