Antidopbaptism

I de baptistiska frikyrkorna diskuteras huruvida man behöver var troendedöpt eller inte för att vara medlem i församlingen. Det är inte utan viss förundran jag följer den debatten. Om man nu inte anser att troendedopet är så viktigt, utan att även den som är döpt som barn kan vara medlem, kan man då öht kalla sig baptist längre? Då har man ju erkänt att antingen är barndopet också ett dop, eller också att dopet inte är viktigt. Bägge hållningarna verkar märkliga för att kallas baptistiska.

Men om man nu anser att den som inte är troendedöpt kan inte tillhöra församlingen, då borde man väl i ärlighetens namn ta konsekvenserna av det och tydliggöra att då är man heller inte frälst? För om man är frälst och har Guds löfte om att få dela den himmelska glädjen, då borde man väl ändå få tillhöra också den jordiska församlingen?

Allt detta tycker jag visar på att den strikt baptistiska dopsynen inte längre fungerar i nutidens ekumeniska villervalla. Men debatten visar också på vad den aningslösa ekumeniken ställer till med. I sin iver att ”vara sams” har man förbisett de teologiska knäckfrågorna och bekymmerslöst betraktat varandra som syskon, utan att egentligen ha satt sig in i vad det betyder.

Det enda rimliga, tycker jag, är att betrakta ett dop som ett dop, oavsett när i en människas liv det sker. Konsekvensen av det blir dessutom att det faktiskt är viktigt att döpa barn så snart som möjligt. Vi vill ju inte undanhålla barnen den finaste gåvan och den bästa ”evighetsgarantin”. Sen återstår utmaningen att också undervisa och uppmuntran barnen, så att också tron kan växa fram till frälsning och salighet.

Annons