Låtsaspräst?

Häpnadsväckande! Det är väl det minsta man kan säga om den attityd (om den är rätt uppfattad) som Helle Klein ger uttryck för när hon beskriver hur hennes tid som präst nu går mot sin avslutning. Eller har jag missuppfattat alltihop?

Var det detta Klein skulle ha prästvigningen till, att få ett intressant avbrott i jobbet som politisk chefredaktör på Aftonbladet? Isåfall är det värre än man kunnat befara.

Och framför allt undrar jag över vad domkapitel och biskop i Stockholm tänker i ärendet. Var det detta de satsade utbildnings- och praktiktid på? Hade de inte hoppats att också möjligen få ut något slags nytta i andra änden? Det är ju först efter avslutat pastorsadjunktsår som prästerna på stapplande ben kan börja betala tillbaka något av allt det kyrkan investerat i dem. Det naturliga hade väl varit att nu gå in i ordinarie komministertjänst för att på allvar tjäna församlingen – inte som studieobjekt, utan just som församling – i allt vad det innebär. Att avsluta sin prästgärning direkt efter pastorsadjunktsåret (om det sker av andra skäl än att man inte fungerar i prästtjänsten av en eller annan orsak) signalerar snarare förakt och nonchalans gentemot både kyrka och vigningstjänst. Kanske även mot Gud själv?

Även om jag haft mina tvivel har jag väl ändå tänkt att Kleins prästtjänst var ett uttryck för en överlåtelse till och en vilja att tjäna kyrkan. Men icke, tydligen. Istället verkar det snarast vara ytterligare en fjäder i hatten i den politiska karriären. Kanhända är det t o m ett avancerat sätt att häckla och förhåna den urvattnade kyrkan. Isåfall har hon verkligen lyckats. Undrar bara vad nästa projekt blir?

Eller som sagt: har jag missuppfattat det hela? Någonstans inom mig hoppas jag det.

Vanligt sunt förnuft

Jag är inte så säker på att jag och Lotta Gröning delar så många teologiska ståndpunkter. Däremot är vi rörande eniga om de praktiska förutsättningarna för Svenska kyrkans liv: De politiska partierna har inget i Svenska kyrkans styrande organ att göra, det borde vara möjligt att tillhöra den församling där man själv vill vara med och kyrkoavgiften (kyrkoskatten) borde avskaffas för att ersättas av något bättre sätt att få kyrkans ekonomi att gå ihop.

Undrar om Gröning är medveten om att hon, med sina åsikter, borde rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet i september nästa år? Vad det handlar om är nämligen vanligt sunt förnuft, vilket i och för sig inte är särskilt vanligt.