Singel behöver närhet

Reportern Dan Josefsson har kommit till insikt om att långvariga nära relationer är av avgörande betydelse för en människas välbefinnande. Revolutionerande! Nja, inte värst. Det uppseendeväckande är nog snarast att det uppfattas som revolutionerande. I själva verket är det helt vanligt gammaldags bondförnuft. Och dessutom bibliskt: det är inte bra att människan är ensam. Så långt är det gott och väl, men sen trillar Josefsson ändå i den postmoderna fällan.

För trots insikten om behovet av stabila relationer konstaterar han att: ”I ett parförhållande kan man visserligen inte lova varandra evig trohet, men man kan lova att finnas kvar vid den andras sida inom överskådlig framtid.” Och kanske är det den enda slutsatsen man kan dra, utan Gud. Kanske är en levande relation till Gud som ger kraften just till den livslånga troheten. Och så länge vårt hjärta inte funnit vila i Gud, då är det – som Augustinus skriver – oroligt i oss. Och då kommer de i och för sig livsnödvändiga nära relationerna bara bli ett dåligt surrogat, som vi riskerar att vårda för att tillfredsställa våra egna behov, snarare än för sin egen skull.

Därför skulle jag vilja tillämpa Josefssons insikt, inte i första hand på mellanmänskliga relationer, utan på människans fullständiga beroende av en stabil och livslång relation till den Gud som skapat henne till sin avbild, som försonat henne i Jesus Kristus och som dag för dag ger henne kraft till efterföljelse genom den Helige Ande. Då handlar det heller inte om att människan kan prestera evig trohet, utan att Gud är trofast, trots människans trolöshet. Den insikten verkar ännu inte ha drabbat Josefsson, men det är inte förrän den gör det, som han verkligen kan komma till ro och bli tillfreds med livet. Endast med en levande relation till den Gud som älskar oss kan vi i någon mån älska varandra.

Annons