Patrik 1,5

Just hemkommen från bion dröjer sig en rätt skön känsla av stillsam förnöjsamhet kvar. Förtvivlan och frustrationen hittade så småningom till ett slags ro. Jag har nämligen varit och sett Ella Lemhagens Patrik 1,5, (recension i SvD) som trots det rätt uttjatade homo-temat faktiskt lyckas knipa mina sympatier. De ömsint utmejslade rollfigurerna karikeras till ytterligheter och just därför ger de upphov till en stor portion kärlek framför allt till Göran och Patrik, men det är svårt att låta bli att tycka om även den nervige och impulsive Sven.

Att filmen har homo-tema gör ju förstås att jag känner lite extra för den. Men även om det i nån mån är en propagandafilm, är det ingen simplistisk bild av paret Göran och Sven som målas upp. De har sina goa stunder, men har det inte lätt i att hålla ihop sin relation. Och trots allt är det inte homo-grejen som står i centrum, utan den varma och kärleksfulla skildringen av människors längtan efter det som är vanligt, trots livets omöjligheter. Nyckelrepliken: ”Man får lära sig leva med sina ärr” kanske kan vara en god sammanfattning, och då inte bara som ett uttryck för resignation, utan som ett ganska hoppfullt konstaterande. En film att grunna över, helt enkelt.

Annons