Missionärsbarn

Läser i dagens NA (Nerikes Allehanda) om Britta, som växte upp till stor del utan sina föräldrar missionärerna. Det är ett plågsamt ärligt möte med en av alla dessa som kallas missionärsbarn, precis som jag själv. Jag har inte på något sätt varit utsatt för samma traumatiska barndom som Britta, med åratal av separation från föräldrarna, barnhemsvistelser, otaliga flyttar hit och dit, men jag hört många liknande berättelser. Kallelsen till andras barn blev viktigare än till de egna barnen.

Det är viktigt att Brittas berättelse kommer fram och får berättas, för den är verklig. Men jag bär också med mig min egen berättelse och många av mina missionärsbarnskompisars. Lika olycklig som Brittas berättelse är, lika lyckliga är många andras berättelser. Att vara missionärsbarn är på många sätt ett bortglömt privilegium. Likaväl som vi missionärsbarn kan uppleva oss rotlösa och inte hemma någonstans, har vi i många fall istället begåvats med förmågan att känna oss hemma varthelst vi kommer och att kunna relatera till alla slags människor, oberoende av språk och kultur.

En del missionärsbarn tar avstånd från sina föräldrars livsval och tro, medan andra istället känner stor samhörighet och delaktighet i detta att vara gränsöverskridare och brobyggare. Och så är det väl för alla människor. Vi har olika förutsättningar och behov av att visa distans eller närhet till våra föräldrar. Och här gläder det mig så att läsa om Britta, eftersom hon säger att hon har hittat till ett slags förståelse för sina föräldrars val. Inte rättfärdigande, men förståelse.

Samtidigt skär det i hjärtat på mig att läsa om Brittas, som det verkar, totala oförståelse för den kristna tron och dess drivkraft till mission. Att det skulle vara inom Sida som människor idag får utlopp för sitt ”patos” låter i mina öron rätt otroligt. För nog finns det fortfarande gott om människor som känner kallelsen att lämna den materiella tryggheten för att nära eller långt borta berätta om Jesus (inte för att sprida den svenska samhällsbyggnaden) till frälsning och evig salighet för alla människor. Visst kan det väl behövas patos även i Sidas tjänst, men i missionens tjänst är det en förutsättning. Kanske är detta det som är jobbigast att läsa om, hur föräldrarnas engagemang för evangeliet faktiskt gjort deras egen dotter oförmögen att se vad det handlar om. Sen slår det mig att kanske hade inte ens Brittas föräldrar upptäckt vad det egentligen handlar om: Guds självutgivande kärlek i Jesus Kristus. Vem vet?

Det är en välavvägd och mogen människa som träder fram i artikeln, en människa som låtit livets också smärtsamma erfarenheter bli till något värdefull, eftertänksamhet. Är det månne det som är vishet?

Annons

Ett svar

  1. Tack för nyansering av ett ofta smutskastat livsval. Under samma period som Britta talar om, splittrades familjen Asp för missionens sak. De sedan länge vuxna barnen har aldrig yttrat ett ont ord om sina föräldrar och skilsmässan, smärtan och sorgen deras val orsakade barnen. Underligt kan tyckas, men det är också ett sätt att förhålla sig till livet på. Hur vi reagerar när saker och ting händer är ju inte så lätt att råda över, men hur vi hanterar sådant som har hänt har vi faktiskt ett inflytande över. Kan vara värt att komma ihåg. En kort skiss över familjen Asps öde finns i min blogg, utifrån läsningen av mamma Asps skildring: http://lilajag.blogspot.com/2007/10/har-terigen-lst-boken-innehllande-en.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: