Korset provocerar

Nog är det förunderligt att läsa om Svenska kyrkan och hennes uttryckssätt i SvD idag.

Korset, den främsta av den kristna kyrkans symboler, har alltid och fortsätter alltfort att provocera. Det är idag inte längre självklart att korset är den symbol som vittnar om hoppet och det det eviga livet ens på en kyrkogård. Vi lever sannerligen i en postkristen tid.

Men det som ändå är mest förunderligt är hur osäkra kyrkans egna tjänare är i mötet med vår tids tankeströmmar. Det är inte längre värt att ta strid för korset, menar den citerade kyrkoherden, visserligen ryckt ur sitt sammanhang, men ändå uppseendeväckande. (Kanhända är just detta citat helt missvisande i det enskilda fallet, men mönstret känns igen från många andra sammanhang, vilket tydligen SvD också snappat upp.) Om inte ens kyrkans präster har en susning om den kraft, det liv och den befrielse som finns i korset, då är det inte heller så underligt att de – som artikeln antyder – inte har så mycket att erbjuda i vare sig förkunnelsen eller det enskilda mötet.

Men i de gamla medeltidskyrkorna kan vi ändå ana ett stilla sus från tider då korsets betydelse var uppenbar. De åldriga murarna vittnar om en verklighet som ligger bortom det materiella, bortom den postmoderna subjektivismen, bortom upplevelserna, en verklighet som är förankrad i den treenige Guden, i Fadern, Sonen och den helige Ande, i universums yttersta ursprung, i den eviga Sanningen. Den verkligheten kan vare sig politiker, filosofer eller sk teologer rå på. Förr eller senare kommer susningen att växa i styrka och människor kommer på nytt att söka och finna det eviga livet i Jesus Kristus, världens frälsare.

Frågan till dig och mig blir då: vill vi vara med när susningen blir till brusande lovsång inför den himmelska tronen?

Annons