Lambeth kokar

De anglikanska biskoparna från Sudan har inte (till skillnad från många andra afrikanska biskopar) bojkottat den pågående Lambeth-konferensen. De har valt att i stället påverka inifrån och igår avlossades kanonen. Den sudanesiske ärkebiskopen Daniel Deng Bul uppmanar rakt på sak den amerikanske Gene Robinson att avgå som biskop och den amerikanska episkopalkyrkan att vända om och bekänna sin synd. Det är det minimum som krävs. Och många ställer sig bakom den sudanesiske kyrkoledaren. Hans extraordinära presskonferens gjorde uppenbarligen stort intryck, men man kan väl förmoda att de amerikanska biskoparna just nu samlar sig för något slags försvar.

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams kan inte ha det så lätt i uppgiften att hålla samman alla de anglikanska biskoparna. Låt oss be om den Helige Andes ledning för honom och alla biskoparna att de kan hitta vägar till en lösning där den anglikanska kyrkan kan fortsätta vara ett Guds redskap till frälsning och en port till den eviga saligheten för världens människor, som Gud älskar så högt.

För barnens skull

Alf B Svensson och fyra medskribenter påminner idag på DN debatt om vikten av att underlätta för äkta par att hålla ihop sina äktenskap – för barnens skull! Budskapet är klart och tydligt och de understryker också att det inte handlar om att göra det svårare att skiljas eller att nedvärdera ensamstående föräldrar, utan just om att göra det lättare att hålla ihop.

Trots den välavvägda tonen och det självklara och viktiga innehållet antar jag att de kommer att få en hel del mothugg. Och att folkhälsoministern Maria Larsson skulle ta deras förslag på allvar och göra något åt det misstänker jag är helt uteslutet, hur viktigt och värdefullt det än är. Sån är samhällsdebatten i Sverige.

Kvinnoprästjubileum

Stora syster i vassen skriver tänkvärt om det stundande jubileet med anledning av att det är 50 år sedan beslutet om kvinnliga präster i Svenska kyrkan fattades. Och nog är vi väl rätt många som, liksom Stora syster i vassen, förundras över det sätt, på vilket jubileet är tänkt att firas. Vore det inte på sin plats att även, i någon mån, lyfta fram all den smärta och den splittring som beslutet och dess genomförande inneburit. Att många känner sig överkörda och nonchalerade är väl inte något att fira? Det som ska firas är väl att kyrkan och Guds folk har berikats med goda präster, inte att kyrkomötet fattade sitt beslut på ett sådant sätt att det skapade djupa och ännu oläkta sår i Svenska kyrkan.

Visst finns det väl skäl att fira, men det borde göras med något mindre triumfalistisk ton och något mer ödmjukhet inför dem som fortfarande(!) tycker att det var ett olyckligt beslut. Dessutom är det lite märkligt att fira ett 48-årsjubileum… Men kom igen om två år och låt oss då glädjas över att vi får vara både män och kvinnor tillsammans i ämbetet som präst!

Lambeth har börjat

I förrgår (16 juli) drog den anglikanska biskopskonferensen i Canterbury igång. Ca 600 biskopar med fruar är samlade i sydöstra England till två veckors överläggningar och gemenskap. Dessvärre är det en vingklippt skara, eftersom drygt 200 biskopar tvingats avstå från att närvara, visserligen frivilligt, men som en direkt konsekvens av andras ovilja till förståelse.

Inte minst den amerikanska The Episcopal Church (TEC) har visat en sällsynt arrogans och självgodhet i sitt sätt att dela den anglikanska gemenskapen, vilket bl a resulterat i att man, trots att man kommit överens om motsatsen, vigde V Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003. Det kontroversiella i det fallet är att Robinson lever tillsammans med en annan man, sedan han dessutom lämnat sin hustru. Med det bagage torde han vara diskvalificerad från biskopsuppdrag, enligt de gemensamma överenskommelserna inom den anglikanska gemenskapen. Men, amerikanare vet ju som bekant bättre än andra, så varför hålla sig till ingångna överenskommelser om de på något vis sätter i käppar i hjulen för ens egen målsättning? ”Någon måste våga gå före” har det ofta hetat i den svenkkyrkliga debatten och här ser vi ett uttryck för detsamma, fast i anglikansk kontext.

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, lär få tuffa dagar, med att försöka parera och medla mellan olika falanger inom gemenskapen. Och kanske är han rent av lite lättad av att de starkaste kritikerna faktiskt inte ens kommer. Men just det innebär ju också att deras röst kommer få ett allt mindre utrymme inom det som en gång var den anglikanska gemenskapen, men som just nu håller på att falla samman i olika fraktioner. Sorgligt, ja, men troligen oundvikligt med så intoleranta och arroganta liberaler, som vägrar hålla sig till det gemensamma, utan att tänka på vilka konsekvenser det får för gemenskapen.

Men det märkliga är väl att de fortfarande, i någon mån, är delar av Kristi kropp, om än kraftigt drogade av gnostiskt och liberalt tänkande. Därför borde de heligas böner alltmer högljutt stiga mot himmelens Gud med rop om förbarmande och Andens tillrättavisande. För hur defekt Lambeth-konferensen än är, så berör den människor i tusentals församlingar, människor som längtar efter det levande evangeliet om Jesus Kristus. Måtte de församlade biskoparna, trots allt, bli påminda om att Jesus är vårt enda och livsavgörande hopp.

Norge är fantastiskt

Nog för att Sverige är fantastiskt, men Norge är verkligen inte illa heller. Igår och idag har jag sett så oändligt mycket vackert längs vägen, och så varierat. Kalfjällsvidder, fjordar, fjällskogar, midnattssol, sommarnattsdimma, sandstränder och klippor.

Nordkap var fantastiskt, Hammerfest mer kulturellt, Lakselv rätt trist, Kirkenes likså, men Grense Jakobselv otroligt spännande, med Ryssland bara några meter bort. Och så var jag ju bara tvungen: jag har badat i Barents hav! Kallt, jovisst, men uppfriskande. Och framför allt, det blev gjort.

Norrut!

Efter några härliga Oasdagar här i Älvsbyn är det dags att dra vidare. Dagen idag har fyllts av goda möten med människor och med den Allsmäktige själv, som kommit till oss i bibelordet, i nattvardens bröd och vin, i lovsången och i förbönen. Efter kvällsmötet var det dags att ta farväl och önska varandra Guds välsignelse och förhoppning om att snart ses igen. Det har varit goda dagar.

Men nu är det över för den här gången och tidigt imorgon bitti räknar jag med att styra kosan ytterligare norrut i riktning mot Nordkap. Förhoppningsvis kan jag tillryggalägga lejonparten av den sträckan under morgondagen, men vi får väl se hur väg och bil kan samverka, helst utan några närmare möten med ren eller björn eller andra Guds underbara skapelser, som trots allt inte gör sig särskilt bra på motorhuvar. Jag hoppas några änglar har tid också för mig.

Nåja, rapport kommer väl så småningom.

Kristet samhälle

Emma Henriksson (kd) citeras i Dagen för att ha påstått att hon (och kd får man väl förmoda) inte vill ha ett kristet samhälle. K:et i kd anger bara varifrån man hämtat sin ideologi. Sorgligt.

Om inte ens kd ser att det bara är i ett genuint kristet samhälle som verklig religionsfrihet kan råda. Det är bara ett genuint kristet samhälle som förmår vara tolerant. Det är bara ett genuint kristet samhälle som värnar miljön, tar hand om sina svaga, värnar mänskliga rättigheter osv.

Missuppfattningen om vad ett kristet samhälle skulle innebära är väl att man fått för sig att det skulle vara något slags krav att vara kristen i ett sådant samhälle. Men i ett kristet samhälle finns just möjligheten att välja något annat. I ett kristet samhälle är det fritt fram att vara så mycket ateist eller muslim man vill. Det är det unika med ett kristet samhälle och därför skulle kd behöva driva just det, att låta Bibeln och den kristna tron vara vägledande för samhällsbeslut. Det är så den sekulära demokratin i väst har vuxit fram, det är därifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter hämtat sin inspiration, det är i den kristna tron som tanken om alla människors lika värde har sin grund. Har kd glömt bort det?

Heja prosten!

Tack Lars B Stenström för en rak och klar artikel i Dagen. Du frågar om ingen ser, och det är klart att vi ser, men det är ju så innerligt svårt att bryta invanda mönster. Vi är så vana vid att de politiska partierna bestämmer i kyrkan att vi glömmer bort att det inte har något där att göra.

Men precis som du skriver är det faktiskt så att partierna tappar mark i kyrkopolitiken. Och de kommer tappa än mer mark när folk börjar få upp ögonen för stolligheten i det hela. När det dessutom kan misstänkas att partierna faktiskt använder Kyrkomötets partistöd till annat än kyrkans bästa, ja, det om något borde kunna vända opinionen emot dem.

Men vad är då alternativen, kan man väl få fråga sig? Som jag ser det är det enda verkliga alternativet nomineringsgrupper som Frimodig kyrka (FK). Just FK har ju inte heller ett endast anti-partipolitiskt program, utan faktiskt en teologisk grund, ett valprogram med Bibeln som grund. Inför valet 2009 kommer det till skillnad från sist, finnas betydligt mer lokal förankring för FK:s kandidater på olika nivåer.

Hursomhelst, tack Lars. Jag är glad att få ha dig som min prost i Örebro kontrakt.

Oas i Älvsbyn

Nu är Oasmötet igång. Igår kväll var det öppningsmöte med ca 400 deltagare i Forum i Älvsbyn. Glädje och sång och flaggor och dans inledde gudstjänsten och längst fram korset, som visar oss vem som står i centrum, nämligen Jesus själv. Torbjörn Lindahl predikade om hur vi kan vara gripna av olika saker och företeelser i livet, men hur vi också kan få bli gripna av Gud, utifrån Jer 20:7. Lovsångsgänget från Österbotten ledde oss alla i sång, som helt naturligt också präglades av östsvenskans klang och karaktär.

I den senare delen av mötet inbjöds också, precis som vanligt i Oassammanhang, till personlig förbön och bikt. Sammantaget var det just så gott som man kunde förvänta sig: en stor skara människor som samlas utifrån en gemensam längtan att möta Jesus och få sina liv förvandlade av honom.

Dessutom är det förstås kärt att träffa vänner som jag inte träffat på länge: Hans från Österbotten, Stefan från Tornedalen, Sture från Älvsbyn (hoppas få träffa Margot idag), Torkel från Umeå, Jonas från Örnsköldsvik, Agne från Uppsala osv.

Fantastisk långfärd

De senaste tre dygnen har jag kört 130 mil bil genom Sverige, närmare bestämt från Hönö till Älvsbyn. En fantastisk resa på flera sätt. Fantastiskt vacker, fantastiskt omväxlande, fantastiskt roligt att träffa goda vänner längs vägen och fantastiskt lång.

Och vilka fantastiska platser det finns: färjan mellan Hönö och Hisingen, parkeringen vid Södra Härene kyrka, färgen på slagghögen i Riddarhyttan, klotpilarna längs Rv 80 vid Hagaström, de välartade barnen på Batterigatan, vägen på åsen från Sandbacka till Lingbo, det kära mötet i Ockelbo prästgård, designen på kyrkan i Söderala, den smala bron i Näsviken, den otroliga 1700-talsgården i Norrbo, grusvägen mellan Gammelsträng och Edsta, den berömda kustvägen utan sjöutsikt, kaféet som öppnar kl 18 i Sörfjärden, Galtströms bruk, hoki-grytan på Sågvägen, den gröna villan mellan Skogs kyrka och Gallsätter, utsikten över Ullångersfjärden, det imponerande Botniabanan-bygget, Gevaliareklamen i den nedlagda butiken i Norrbyn, den just stängda macken i Sävar, den perfekt tajmade campingplatsen vid Ratan, risifruttin i Bureå, den fina vägen mellan Skellefteå och Byske, den förvirrade vita Fiestan i Öjebyn och det efterlängtade målet i Älvsbyn.

Sverige är verkligen fantastiskt!