Kvinnoprästjubileum

Stora syster i vassen skriver tänkvärt om det stundande jubileet med anledning av att det är 50 år sedan beslutet om kvinnliga präster i Svenska kyrkan fattades. Och nog är vi väl rätt många som, liksom Stora syster i vassen, förundras över det sätt, på vilket jubileet är tänkt att firas. Vore det inte på sin plats att även, i någon mån, lyfta fram all den smärta och den splittring som beslutet och dess genomförande inneburit. Att många känner sig överkörda och nonchalerade är väl inte något att fira? Det som ska firas är väl att kyrkan och Guds folk har berikats med goda präster, inte att kyrkomötet fattade sitt beslut på ett sådant sätt att det skapade djupa och ännu oläkta sår i Svenska kyrkan.

Visst finns det väl skäl att fira, men det borde göras med något mindre triumfalistisk ton och något mer ödmjukhet inför dem som fortfarande(!) tycker att det var ett olyckligt beslut. Dessutom är det lite märkligt att fira ett 48-årsjubileum… Men kom igen om två år och låt oss då glädjas över att vi får vara både män och kvinnor tillsammans i ämbetet som präst!

Lambeth har börjat

I förrgår (16 juli) drog den anglikanska biskopskonferensen i Canterbury igång. Ca 600 biskopar med fruar är samlade i sydöstra England till två veckors överläggningar och gemenskap. Dessvärre är det en vingklippt skara, eftersom drygt 200 biskopar tvingats avstå från att närvara, visserligen frivilligt, men som en direkt konsekvens av andras ovilja till förståelse.

Inte minst den amerikanska The Episcopal Church (TEC) har visat en sällsynt arrogans och självgodhet i sitt sätt att dela den anglikanska gemenskapen, vilket bl a resulterat i att man, trots att man kommit överens om motsatsen, vigde V Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003. Det kontroversiella i det fallet är att Robinson lever tillsammans med en annan man, sedan han dessutom lämnat sin hustru. Med det bagage torde han vara diskvalificerad från biskopsuppdrag, enligt de gemensamma överenskommelserna inom den anglikanska gemenskapen. Men, amerikanare vet ju som bekant bättre än andra, så varför hålla sig till ingångna överenskommelser om de på något vis sätter i käppar i hjulen för ens egen målsättning? ”Någon måste våga gå före” har det ofta hetat i den svenkkyrkliga debatten och här ser vi ett uttryck för detsamma, fast i anglikansk kontext.

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, lär få tuffa dagar, med att försöka parera och medla mellan olika falanger inom gemenskapen. Och kanske är han rent av lite lättad av att de starkaste kritikerna faktiskt inte ens kommer. Men just det innebär ju också att deras röst kommer få ett allt mindre utrymme inom det som en gång var den anglikanska gemenskapen, men som just nu håller på att falla samman i olika fraktioner. Sorgligt, ja, men troligen oundvikligt med så intoleranta och arroganta liberaler, som vägrar hålla sig till det gemensamma, utan att tänka på vilka konsekvenser det får för gemenskapen.

Men det märkliga är väl att de fortfarande, i någon mån, är delar av Kristi kropp, om än kraftigt drogade av gnostiskt och liberalt tänkande. Därför borde de heligas böner alltmer högljutt stiga mot himmelens Gud med rop om förbarmande och Andens tillrättavisande. För hur defekt Lambeth-konferensen än är, så berör den människor i tusentals församlingar, människor som längtar efter det levande evangeliet om Jesus Kristus. Måtte de församlade biskoparna, trots allt, bli påminda om att Jesus är vårt enda och livsavgörande hopp.