Hopplös tro?

Christian Braw, Per Ewert och Kjell O Lejon skriver i dagens Gefle Dagblad om ateism vs religion. Alldeles utmärkt bra dessutom, om än rätt akademiskt och inte alldeles lättillgänligt i formuleringarna. I korthet är det en kritik emot ateisten R Dawkins Illusionen om Gud med utgångspunkt i J Collicuts och A McGraths svar Ateismens illusioner. Det behövs uppenbarligen inga avancerade resonemang för att slå hål på Dawkins resonemang: vetenskapen kan helt enkelt inte besvara frågorna Finns Gud? och Vad är livets mening? trots Dawkins försök. Vetenskap är något annat och om Gud är Gud, ja då kan vi rimligen inte förstå honom fullt ut, hur mycket vi än försöker. Däremot kan vi också i vetenskapen notera ett antal indicier på att Gud skulle kunna finnas. Men det är inte förrän vi träder in i trons universum vi kan se att dessa indicier pekar på – just det: Gud. På samma sätt befinner sig ateisten i ateismens universum och vill således inte se några indicier på en gudomlig verklighet öht.

När jag grunnar vidare på detta fylls jag av en sån översvallande tacksamhet att jag fått nåden att upptäcka Gud. Undrar hur jag fick den? Inte för att jag är särskilt smart eller god, utan rimligen för att Gud i sin outgrundlighet lät mig undfå den nåden, oförskyllt.

När ateismen betecknar den kristna tron som hopplös, dvs bortom all rim och reson, ja då är det i själva verket så att det är ateismen som är en hopplös tro. För mig är inte valet särskilt svårt.