Kyska präster

Plötsligt ondgör sig folk över hur trångsynt katolska kyrkan är som vägrar ta in homosexuella män till sina prästseminarier. Men är detta verkligen något nytt, eller något att ens uppröras det allra minsta över? Katolska kyrkan diskriminerar och fördömer homosexuella verkar det som, eller? Men är det inte så att också heterosexuella män som önskar bli präster i katolska kyrkan måste leva kyskt i celibat? Och vad är det då att uppröras över att samma villkor ska gälla också för homosexuella män? Ibland blir man ju bara trött på människors vilja att missförstå.

Nu vore det inte särskilt upprörande om det ställdes liknande kyskhetsvillkor för admission också till andra kyrkors prästseminarier, åtminstone inte om det rör sig om kyrkor som håller äktenskapet högt. Att då män som lever i utomäktenskapliga sexuella relationer skulle diskvalificeras är väl inget särskilt att uppröras över? Men jag kanske är dum som inte fattar bättre?

Tid för liv

Anne-Marie Pålsson, riksdagsledamot (m) skriver idag en debattartikel i Dagen om den svenska fyrkantiga, livsfientliga heltidsnormen. Intressant och viktigt tror jag. Dessvärre anar jag att den inte kommer att tas på allvar, utan bara bemötas med aggressivt mothugg från vänster och med okritiskt påhejande från höger. För det jag tycker mig läsa är en inbjudan till samtal om livets väsentligheter, om människovärde – inte arbetstimmar i första hand.

Allt är gott och väl?

Om det är någon som tvivlar på att Svenska kyrka är i kris, eller åtminstone på väg in i en, så kanske Folkbladets notis om situationen i Norrköping hjälpa en att inse faktum. Inte mindre än 30 tjänster påstås försvinna inom de närmaste åren. Och jag skulle gissa att Norrköping är särskilt unikt. Troligen kommer vi att få se ett liknande mönster över hela landet, på en del platser säkerligen betydligt värre.

Men vad är då lösningen? Som jag ser det är det ingen lösning att bara skära ned för att kompensera bortfallet i kyrkoavgiftsintäkterna när människor går ur kyrkan. Vi måste istället göra det vi är kallade till, nämligen förkunna befrielsens och livets evangelium, så att människor vänder sig om till Jesus och vill bli medlemmar i Svenska kyrkan. Det är alltså evangeliet om Jesus Kristus som är lösningen på Svenska kyrkans kris.

Avsakraliserat sex

En KD-politiker från Östergötland håller på att samla in namn för att återigen göra tidelag, dvs sex med djur, olagligt. I samband med att homosexualitet avkriminaliserades 1944 togs tydligen också förbudet mot tidelag bort ur svensk lag. Men nu vill kd alltså införa ett nytt förbud.

Det jag tycker är så intressant är att det idag förs fram som ett led i djurskyddet och det hela sorterar tydligen under jordbruksverket. Går vi till det bibliska förbudet mot tidelag handlar det möjligen om respekt och vördnad inför djuren, men framför allt om att det kränker människans helighet och gudsavbildlighet att beblanda sig med djur. Det var naturligtvis detta som ytterst sett låg bakom förbudet mot att sex med personer av samma kön också. Men det perspektivet verkar inte finnas med idag, vilket inte är så märkligt, eftersom människan idag har degraderats till att vara just ett djur och där heligheten har gått förlorad. Möjligen hade man hoppats att åtminstone kd skulle kunnat ha kvar något av ett bibliskt tänkande kring människovärdet, men någon sådan motivering verkar inte finnas med.

Att införa ett förbud mot tidelag är naturligtvis gott också om det görs i respekt för djuren, men det är rätt långt ifrån den bibliska bevekelsegrunden.

Uthållig demokrati

Visst är det uppenbart att Israel förtjänar kritik och tillrättavisning på olika områden. Men trots det är Israel en demokrati, inte perfekt, men dock demokrati. Thomas Gür skriver förtjänstfullt om just detta på ledarplats i dagens SvD, liksom några judiska företrädare på dagens Brännpunkt. Detta på den sekulära sidan.

Problem uppstår dock när kristna grupper så starkt identifierar den moderna sekulära staten Israels bildande med infriandet av Guds löften om att återupprätta sitt folk. Huruvida Gud tänker in det som idag kallas det judiska folket låter jag vara osagt, men läser vi Nya Testamentet är det alldeles uppenbart att Jesus (själv jude) vände sig till sina judiska landsmän med uppmaningen och budskapet om omvändelse, tro och dop i den treenige Gudens namn. Någon annan frälsningsväg erbjuder inte Jesus, framför allt inte för sina judiska landsmän. De okunniga hedningarna verkar han ha större överseende med och de ser ibland ut att vara närmare Guds frälsning än Guds ”eget” folk, allt enligt NT. Sen är det möjligt att också de moderna judarna kan komma att spela någon ytterligare roll i frälsningshistorien, men knappast vid sidan av Jesus Kristus, för det är han som är den nya Adam, den nya människan och det är enbart i honom vi kan vara Guds folk.

Alltför många kristna har därför en på tok för okritisk inställning till den moderna sekulära staten Israels göranden och låtanden. Israel är en modern stat, som knappast har något med Guds frälsningsplan att göra öht. Men som demokratisk stat är Israel värd all respekt för sin förmåga att behålla ett jämförelsevis så öppet och tolerant samhälle. Grattis Israel!

Etiopisk diktatur

Idag är det precis tre år sedan den etiopiska regeringen förlorade valet, men bestämde sig för att trots detta inte lämna ifrån sig makten. Det val som av de tillresta observatörerna bedömdes som rättvist och demokratiskt föregicks dessutom av en valrörelsen som präglades av stor öppenhet, frispråkighet och stort engagemang, allt detta kvästes effektivt och snabbt av den sittande regeringen så fort det blev uppenbart att den förlorat. Sedan dess har oppositionella och journalister fängslats, tidningar konfiskerats och yttrandefriheten inskränkts på ett sätt som det etiopiska folket väl känner igen sedan kommuniståren.

Idag anordnas därför på flera håll i världen marscher för att påminna världen om den etiopiska situationen och för att påminna den etiopiska regeringen om att den inte har folkets stöd för sin makt. Detta kan få vara en viktig påminnelse också för oss svenskar att tacka Gud för att vi får leva i frihet och en uppfordran att göra vad vi kan för att sätta press på alla de självutnämnda, icke-valda regeringar runt omkring vår jord.

Visst finns förbundsarken

Läser i både Dagen och SvD om en forskare som tror sig vara Mose lagtavlor på spåren. Han menar att de bör kunna finnas i Aksum i norra Etiopien. Men gomorron, det har vi vetat länge att de finns där, närmare bestämt i den etiopisk-ortodoxa Maria-kyrkan. Där förvaras sedan 1200-talet någon gång förbundsarken med lagens tavlor. Det vet varenda etiopier och det är ett av den etiopisk-ortodoxa kyrkans karaktärsdrag. Däremot är det bara naivt att likt den aktuelle forskaren tro att det bara är att leta rätt på tavlorna. De förvaras nämligen på säker plats i Mariakyrkan och vaktas av en därtill avdelad munk. Det är helt enkelt inte tillåtet att närma sig arken och stentavlorna, det var det inte i templet i Jerusalem och det är det inte heller i Aksum. Att de finns där går inte att bevisa på det sätt forskningen är van vid, men går heller inte att motbevisa, eftersom ingen levande människa tillåts stiga in och undersöka saken. Irriterande, eller hur? Fast rätt kul också… 😉

Möte med visheten

Ikväll hade jag förmånen att få lyssna till Qes Wakseyoum Idossa, generalsekreterare för Mekane Yesus-kyrkan (EECMY – Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus) när han klokt och nyanserat talade till två av Sörbykyrkans hemgrupper. Det blev ett samtal om vad det innebär att vara kristen, om gudstjänstliv i Sverige och Etiopien, om mission, om kyrkohistoria, om ansträngda kyrkorelationer och om viljan att slå vakt om arvet från de som gått före oss i gemenskap och överlåtelse. Jag fylldes av en längtan efter mer av den Helige Andes kraft, inspiration och driv, så att vi kan bära evangeliet om Jesus till alla de människor som ännu inte har lärt känna honom, både här hemma i Örebro och vidare i vårt land och i världen.

Det var verkligen ett privilegium för oss i hemgrupperna att få möta denne vise man från den största lutherska kyrkan, i ett enkelt och engagerande samtal om verkliga väsentligheter. Tack Gud för Qes Wakseyoum och för vår relation till Mekane Yesus-kyrkan!

Konfirmation

Idag har vi haft konfirmation i Sörbykyrkan. Åtta stycken tonåringar i vita kåpor gjorde det jättebra och fint med sina föredrag om centrala kristna ämnen. Släkt och vänner var samlade från när och fjärran, kyrkan var fullsatt och värmen var tryckande, trots mesta möjliga luftgenomströmning. En typiskt lyckad konfirmation skulle man kunna säga. Och vore det inte mer än så vore det ändå fint.

Men tänk att vi förutom denna yttre högtidsupplevelse också fick vara med och be för åtta konfirmander och bekräfta dem som delaktiga i den heliga kristna kyrkan. Vi fick lägga våra händer på deras huvuden i bön om den Helige Andes uppfyllelse och vi fick tillsammans med dem ta emot Jesus själv i brödet och vinet. Vi blev plötsligt delaktiga i den kosmiska gudstjänsten, där den treenige Guden lovsjungs av himlens härskaror och alla helgonen i evigheters evighet.

Det som vid första anblicken kunde se ut som en hyfsat stor församling i lilla Sörbykyrkan blev, med trons ögon, en hisnande syn inför Guds tron. Och jag fick vara med.

Israel 60 år

Cordelia Edvardsson skriver i dagens SvD insiktsfullt och välavvägt om staten Israels 60-årsjubileum. Hon skriver ”att man i denna värld inte kan leva och överleva utan att bli skyldig – i större eller mindre grad”.

Det finns ingen som är bara god. Alla har ondskan i sig. Även de som nyss var offer för andras ondska, begår själva brott. Så rutten är världen och människan. Trots detta lyser solen varm och livgivande, regnet faller (ibland t o m i lagom mängd), gräset spirar och barnen skrattar och leker. Men oskulden är en illusion, vid sidan av Gud själv. Både judar och araber (liksom alla vi andra) behöver försoningen i Jesus Kristus. Han är enda vägen.