LO skickar förakt med posten

Igår när jag hämtade posten hade jag fått brev från LO. Blev lite fundersam när jag såg avsändaren, men blev samtidigt nyfiken på vad Landsorganisationen skulle kunna vilja mig. Misstänker att de inte organiserar särskilt många präster, men varför inte pröva nya grepp?

När jag sedan kom in till köksbordet och sprättade upp kuvertet visade det sig vara ett slags förtalskampanj mot min granne riksdagsmannen. Han har visserligen inte flyttat in ännu, men jag har hört att han skulle ha köpt villan snett över gatan. Men LO har tydligen koll på sånt och vill göra oss grannar särskilt välkomnande genom att utmåla vår blivande granne som en som vill försämra sjukförsäkringen rejält.

Jag orkade inte ens läsa igenom hela brevet, det var ju bara ett sånt lågvattenmärke. Har man inget positivt att komma med istället? tänkte jag och slängde det i pappersåtervinningen. Ynkligt och lågt, det är vad det är. Nu måste LO vara bra desperat om de försöker driva opinion på det här sättet. Undrar just hur många nya medlemmar de får med såna här metoder, eller hur mycket förtroendet för en redan rätt luggsliten organisation ökar. Inte särskilt framgångsrikt är min gissning.

Förvånas ibland över hur långt ifrån verkligheten och vanligt folk också arbetarrörelsen har glidit. Att de andra partierna gjort det är inte lika förvånande, men arbetarrörelsen borde väl rimligen vara angelägen om den lilla människan och vara lyhörd för vanligt sunt förnuft, folkvett, hyfs och hederlighet. Men det är tydligen länge sedan de värdena försvann.

Kristen enhet

Nog är det stora ting som händer i ekumeniken i Sverige. Den syrisk-ortodoxe corbiskopen Suleyman Wannes skriver i Dagen om gemenskap och samtal över de gamla stridslinjerna. Det är ett hisnande perspektiv som öppnar sig när han tar oss tillbaka till Kalcedon 451 och striden om Jesu natur. Tänk om vi kunde hitta bryggor att nå över inte bara klyftan från 1054, utan till och med över den reva i den kristna kyrkan som slets upp sexhundra år tidigare! Då kan vi verkligen börja tala om ekumenik och kristen enhet. Därför är det också så fantastiskt när corbiskop Suleyman Wannes i så varma ordalag deklarerar att vi har samma Herre: Jesus Kristus. Att han dessutom drar slutsater på integrationens område i det svenska samhället gör det hela bara ännu mer intressant, tycker jag.

Corbiskopens ord förstärks ytterligare av den kontrast som blir tydlig då jag ett par sidor längre fram i samma tidning, läser om den demonstration emot förföljelse av kristna i Irak, som hölls på Sergels torg.

Dels finns det alltså anledning till tacksamhet för att det faktiskt är möjligt att komma varandra närmare som kristna syskon, dels stämmer det till uppfordrande eftertanke att vi har ett ansvar för försoning och relationer i våra vardagliga (och söndagliga) kontakter med inflyttade svenskar.