Bekännelser

Håller just nu på att läsa den berömda ”Bekännelser” av Augustinus av Hippo. Tidigare har jag nog tänkt att det är en rätt torr och tung bok, men tänk så fel man kan ha! Att jag kommit undan den så länge! Den är verkligen en guldgruva av klokhet och vishet om människans tomhet och hopplöshet utan Gud.

Kanske kan det vara på sin plats med en (i sammanhanget helt naturlig) bekännelse om att jag tänkt att en så gammal bok knappast kan ha något viktigt att säga mig? I mitt högmod har jag alltså (om än omedvetet) inbillat mig att jag skulle vara mer upplyst, klartänkt eller rent av andlig än vad självaste den gode Augustinus var på sin tid. Men jag har fått tänka om. Än en gång har jag fått nåden att upptäcka att vad andra har tänkt och formulera före mig är en hjälp också för mig att uppfatta och förstå verkligen och vad det är att vara människa i relation till universums Skapare.

Annonser