Haile Gebrselassie nobbar OS-maran

Pekings luftföroreningar får den etiopiske superstjärnan Haile Gebrselassie att hoppa över maratonloppet vid OS och nöja sig med enbart 10.000-metersloppet. Astma påstås vara orsaken.

Ska bli spännande om detta möjligen får något slags genklang i det kinesiska miljötänkandet. Ändå verkar det redan vara ett högprioriterat område i Kina. I alla fall mycket mer än Tibets frihet…

Svensk pressfrihet

Tack gode Gud att jag får leva i ett land där man t o m får publicera avskyvärda, förnedrande bilder på den för mig heligaste och viktigaste personen i världhistorien och hela universum; Jesus Kristus. Och tack Jesus för att du var beredd att träda in på förnedringens och tortyrens scen, den mänskliga, för min skull, och låta dig förhånas och utlämnas till lidande och död.

Att någon över huvud taget kommer på tanken att uttala dödshot över Correns chefredaktör tyder på att vederbörande inte alls känner Jesus. Att uttrycka sin avsky är naturligtvis helt rätt, men att låta det övergå i hotelser är något helt annat. Detta är ett missat tillfälle av oss kristna att visa att Jesus självutgivande kärlek är av helt annat slag än Muhammeds kränkta stolthet, då han karikeras på olika sätt.

Återupptäck bikten

Läser i Dagen om att katolska präster ska lära sig att bättre hantera biktsituationen. Klokt, låter det som.

I mitt eget sammanhang tror jag också att det skulle behövas, dock från ett helt annat håll. Vi skulle behöva återupptäcka bikten som den möjlighet den verkligen är, till självrannsakan, återupprättelse och nystart. Alltför många i min egen kyrka går omkring och bär på tunga bördor och har ingen aning om biktens möjlighet att befria och lösa.

Men det behöver också finnas någon att gå till bikt hos och det är inte så självklart enkelt att hitta. Att gå till sin egen präst kan säkert kännas oöverstigligt svårt, eftersom det är en person man känner och regelbundet möter. Och någon annan präst, inför vilken man skulle kunna vara något mer anonym, känner man ju inte till.

Som tur är finns förlåtelsen även vid sidan av bikten. Det är bara det att bikten är så välsignat konkret. Vi människor är ju så förtvivlat duktiga på att älta det förflutna, så att vi lätt får för oss att det vi bara bett om förlåtelse för i tysthet, det är kanske inte på riktigt. Men det som är bekänt i en biktsituation, det dras liksom fram ur tystnadens dunkel och kläs i ord, så att man kan höra det med sina egna öron. När så förlåtelsens ord också uttalas så att de hörs, då kan man vara helt förvissad om att det är förlåtet.

Det handlar ju inte om att Gud inte förlåter om vi inte går till bikt, utan om att vi människor behöver både med vår röst klä vår synd i ord och med våra öron höra förlåtelseorden, och så vara förvissade om Guds sanning. Och det behöver vi människor när självföraktet och den ondes anklagelser vill trycka ner oss. Bikten är ett Guds redskap att återupprätta oss och ge oss kraft till lovsång och tacksägelse.

Ämbetssyn

I dagens SvD skriver Ann Lång en klarsynt och skarp Brännpunkt om förtryck av kvinnor (och män!) orsakad av intolerans med feministiska förtecken inom Svenska kyrkan. Dessvärre han hon rätt i mycket. När politiken tillåts fatta beslut i teologiska frågor, då är risken överhängande att det går snett. Men kanske är det inte frågan om kvinnor och män i ämbetet som är den stora frågan, utan just en ämbetssyn som präglats så av politiken att det tydligen spelar roll vad det är för kön på ämbetsbäraren.

Personligen tänker jag att jag är emot både kvinnliga och manliga präster, om de ska vara något slags religiösa övermänniskor och minijesusar och inte de tjänare och grovarbetare Jesus kallar dem att vara.

Kristus först och främst

Har just skrivit färdigt min predikan om Kristus som den förste och den främste, utifrån Kol 1:15-20. Ett fantastiskt tema och en underbart text! Och just nu går solen upp över Örebro, som en konkret påminnelse om Kristus som det ljus som övervinner mörkret och döden. Snabbt och obevekligt trängs mörkret undan. ”…och mörkret har inte övervunnit det.” Joh 1:4

EFS behövs än

När EFS bildades en gång för 153 år sedan, då var det delvis till följd av att Svenska kyrkan befann sig i en situation av förfall och nedgång. Präster som var mer statstjänstemän än gudsmän, som trodde mer på mammon än på Gud, som själva söp sig fulla istället för att hjälpa andra ur missbruk och misär, gjorde att trons folk längtade efter alternativ. Man samlades till bön och bibelläsning i hemmen och småningom bildade man missionsföreningar, för såväl yttre som inre mission. EFS bildades för att samla och samordna dessa grupper, så att de skulle fullgöra sitt uppdrag än bättre, nämligen att nå Sveriges folk och hednafolken med evangeliet om Jesus Kristus. Det uppdraget var på många håll bortglömt inom Svenska kyrkan och man stod inte ut med att bara titta på, utan man ville göra något åt situationen. Man ville alltså blåsa liv i den nedgångna kyrkan, inte överge den.

Visst kan det idag vara frestande att lämna Svenska kyrkan, pga av allt som står i strid med Guds Ord. Men låt oss istället hämta vår inspiration från våra föregångare och verka inom Svenska kyrkan, så att evangeliets röst kan få höras också i framtiden. EFS har idag en unik möjlighet att vara just en samlande kraft för trons folk inom Svenska kyrkan.

En uppmaning till alla EFS:are som uppgivet sneglar åt annat håll: Stanna kvar och delta i den goda kampen för evangeliet om Jesus Kristus till Sveriges folk och hednafolken var än de befinner sig!

Föga konstruktivt avhopp

EFS-prästen KG Larsson lämnar Svenska kyrkan och blir därmed av med rätten att utöva ämbetet som präst i Svenska kyrkan. Så är det och det är ju inte särskilt märkligt. Att Larsson har valt att utträda ur Svenska kyrkan är ändå knappast något som är till gagn vare sig för kyrkan eller för EFS, hur väl jag än kan förstå hans frustration över kyrkans teologiska urspårning. Att lämna går ur innebär ju även att avsäga sig allt inflytande i sammanhanget. När man inte längre är med, kan man heller inte ha några åsikter om det som händer. Nej, hellre då stanna kvar och skrika och gorma, eller bäst av allt, arbeta så konstruktivt det går för en förändring. Men att lämna skutan helt är inte nåt bra sätt att få skeppet i rätt riktning.

En svår fråga

Engelske prins Harry är just hemkommen från uppdrag inom Brittiska armén i Afghanistan, sannolikt eftersom talibanerna börjat spåra upp var han befann sig. Han berättar (med viss stolthet?) om hur han varit tvungen att vara med om att beordra flyganfall mot afghanska väpnade grupper. Han berättar också att han önskar återvända så snart som möjligt, för att fortsätta sitt uppdrag.

För några år sedan ställde lille Declan Galbraith den viktiga frågan: Tell Me Why? i sången med samma namn. Trots barnsligheten är det en alldeles avgörande fråga.

Sen kan man ju i och för sig fundera över om vår egen prins Carl Philip är så mycket bättre…

Nya utmaningar för EFS

Under det senaste året har jag i samtal med prästkollegor och andra inom Svenska kyrkan förstått att det inte är så få som funderar över möjligheten att etablera EFS-föreningar för att på sätt underlätta framväxandet av och förstärka en levande församling. Spännande tycker jag. Kanske är det så att behovet har ökat med det allmänna förfallet inom kyrkan och den teologiska urspårning som blir allt värre för varje dag som går.

Nu är inte bildandet av fler EFS-föreningar någon lösning i sig, men det kan helt klart vara till nytta och hjälp. Att erbjuda en struktur för att hålla ihop de troende är en av fördelarna med EFS. Dessutom kan det ske utan att behöva bryta sig ur kyrkan, vilket för många annars tycks vara enda alternativet.

En utmaning för EFS blir då att vara så öppet och flexibelt att nya grupper ryms och kan hitta den samhörighet man längtar efter. Plötsligt kommer det också att dyka upp helt nya frågeställningar som EFS tidigare inte behövt förhålla sig till, t ex:
– Varför måste mission riktas i första hand till Östafrika och Indien?
– Hur lär man nya EFS:are att stava till Mekane Yesus, Budbäraren, Rosenius, Årskonferensen, Hålland, Röke blås, Tejp och andra centrala begrepp?
– Vad är ikoner och rökelsekar?
– Varför måste man ha släkt i Skellefteå för att vara EFS:are? (Kanske kan man ordna särskilda adoptionslösningar…?)
– Varför duger inte ”Jag tror, jag tror på sommaren” som trospsalm vid midsommargudstjänsten?
– Hur kommer det sig att EFS:are inte vill kännas vid att det finns något som heter ELM-BV?
(OBS! Denna lista bör läsas med glimten i ögat, men med ett litet uns av allvar!)

Ja, det finns många nya frågor som med ens blir aktuella. Nu ska också sägas att processen redan är igång inom EFS med det fokus som finns på nyetablering. Men jag har känslan av att detta bara är en liten början. För nog är tanken spännande, att det många fler håll inom Svenska kyrkan skulle växa upp missionsföreningar till välsignelse och fördjupning för hela kyrkan och dess medlemmar!