Inför påskpredikan

Hur förkunnar man evangelium, dvs det radikala, livsförvandlande budskapet om Jesu uppståndelse för människor som antingen har hört det till leda eller som sedan länge ”vet” att det bara är en saga hopknåpad för att hålla enkla människor i schack och bibehålla patriarkala strukturer? Det sitter jag och grunnar på såhär på Påskaftons eftermiddag.

Men så slår det mig: tänk om det är jag som missuppfattat situationen. Är detta inte just ett gyllene tillfälle att förkunna ett evangelium som inte är hopdiktat av makthavare, utan som är en hälsning från urtidens Gud, den yttersta verkligheten bortom allt? Och kanske är människor inte utleda på det, bara på sina vanföreställningar av det? Kanske finns det i själva verket en längtan efter ett äkta glädjebud, en intensiv längtan efter en livsförvandlande hälsning från den levande treenige Guden som ger sig själv för vår skull?

Jamen, då så! Till verket! Måtte den Helige Ande vilja använda mina futtiga ord också denna gång för att visa vem han är.