Glöm inte Somalia

Medan vi firar en stilla, om än av lindrigt snökaos präglad långfredag, ser Somalias invånare ännu en dag av våld och övergrepp övergå i becksvart nattmörker. Sedan 1991 har den fattiga nationen på Afrikas horn befunnit sig i ett svåröverskådligt kaos, utan fungerande centralregering. De olika krigsherrarnas mer eller mindre välorganiserade privatarméer har alltsedan dess bekämpat varandra och därmed framför allt den civila befolkningen, med kvinnor, barn och åldringar som de värst drabbade.

Det är svårt att inte vara uppgiven, men för de miljontals människornas skull som lever i Somalia kan vi inte tillåta oss att bara vända bort blicken. Det minsta vi kan göra är att hålla oss medvetna om vad som händer och be till himmelens Gud om förbarmande över alla dessa lidande människor.

Som EFS:are har man ett alldeles särskilt ansvar att hålla Somalia aktuellt. Redan för 110 år sedan etablerade EFS missionärer sk ”väntansmission” i Juba-dalen i södra Somalia. Staden Kismayu var i över 35 år EFS bas i södra Somalia. I samband med 2:a världskriget tvingades EFS att evakuera all sin personal från Somalia. Inte förrän på 1980-talet gavs tillfälle att på nytt återuppta arbetet, denna gång framför allt med flyktingarbete, men sedan mitten på 90-talet har det återigen varit omöjligt att ha någon stationär personal på plats. Ändå finns de historiska banden till det somaliska folket och landet.

När nu FN:s särskilda sändebud Ahmedou Ould-Abdallah påminner säkerhetsrådet om dess ansvar att göra något åt situationen, då är det också EFS särskilda uppdrag att bedja och verka för fred och demokrati i det svårt sargade landet på Afrikas östkust.

Långfredag

Än en gång får vi stanna upp inför det fruktansvärda, oundvikliga och ljuvliga korset. För vår skull led Jesus den utstuderat plågsamma döden på ett kors, övergiven av vännerna och övergiven av Gud, oskyldig. I sin gränslösa kärlek till oss valde Gud själv den enda möjliga och ändå så ofattbara lidandets väg. När alla andra alternativ var uttömda valde Gud att gå i döden för oss. Därför är också korset det mest underbara tecken som finns, Guds kärleks tecken, tecknet på den kärlek som ger sig själv också för oss självupptagna, trångsynta, njugga. Vilket mysterium och vilket under!