Bloggfasta?

Läste i Dagen om uppmaningen till kristna bloggare att bloggfasta 14-16 dec. Att avstå från olika saker är en god övning på många sätt. Som jag förstod det hela var det också en slags manifestation emot otrevligheter och oförskämdheter, som sorgligt nog hör till vardagen i bloggvärlden. Det avstår jag mer än gärna ifrån dessa dagar. Däremot är jag inte övertygad om att världen blir bättre för att vi kristna tiger. Därför tänker jag fortsätta blogga, även dessa dagar, men jag lovar att tänka mig noga för vad jag skriver.

Frimodig kyrka 15-16 nov 2008

Som många av er läsare redan vet är jag engagerad i det som kallas för Frimodig kyrka. I förra kyrkovalet ställde Frimodig kyrka upp och nådde på kort tid goda resultat både i Kyrkomötet och i flera stift.

Vår tanke är enkel, nu gäller det att ”återerövra” Svenska kyrkan från de teologiskt liberalistiska, ofta politiskt styrda krafterna som belägrat Svenska kyrkan! Vi tror att vi har stöd i detta av väldigt många, både i Svenska kyrkan och i olika frikyrkor.

Till hösten, närmare bestämt 15-16 november 2008 kommer Frimodig kyrka arrangera ett stort möte i Stockholm, i Katarina kyrka och på Ersta med temat: ”Vem älskar Svenska kyrkan?” Har Svenska kyrkan en framtid?

Mötet kommer att innehålla huvudföredrag, gudstjänster, bibelförklaringar, panelsamtal, samt ca 25 olika seminarier.

Jag tror att det är viktigt att vi, så många som möjligt, försöker att vara med under dessa dagar! Det ger råg i ryggen för det fortsatta arbetet för att Svenska kyrkan ska vara en kristen kyrka, och ibland behöver sådant manifesteras. Vi är faktiskt många som önskar en förändrad inriktning av verksamhet och ledning inom Svenska kyrkan.

Några medverkande under detta stora möte i Stockholm med Frimodig kyrka:
Anders Sjöberg, Bo Brander, Erik Johansson (Prästerik), Elisabeth Sandlund, Stefan Gustavsson, Anna Edhe Malmberg, Dag Sandahl, Kerstin Persson, Fredrik Sidenvall, Henrik Perret, Sr Inger, Per Åkerlund, Göran Landgren, Maria Eckerdal, Claes-Bertil Ytterberg, Olof Edsinger, Anders Brogren, Eva Hamberg, Thomas Grunnesjö, Daniel Alvunger, Berth Löndahl, Per Stenberg, Marcus Hector, Dan Sarkar, Torbjörn Lindahl, Lena Arvidsson-Artman, Berit Simonsson, Johannes Hellberg, Sofia Ödman, Anders Björnberg, Annelie Enoksson, Anders Reinholdsson, mfl. m.fl.

Sprid gärna denna information till de kanaler som du har. Kopiera in texten och skicka den vidare till dina mejlkontakter, eller mejla helt enkelt länken hit till detta blogginlägg: https://prasterik.wordpress.com/2007/12/13/frimodig-kyrka-15-16-nov-2008/
Tack för hjälpen och frimodiga hälsningar! Vi ses i Stockholm 15-16 november!

Vi kom tvåa!

Idag blev det officiellt att Sörbykyrkans hemsida (www.sorbykyrkan.nu) vunnit andra pris i Kyrkans tidnings webb-tävling för bästa hemsida inom Svenska kyrkan med motiveringen:

”En snygg webbplats som ger god överblick över verksamheten.
Bra veckokalender och nedladdningsbara predkningar är ett extra plus.”

All heder åt gänget som gjort jobbet: Emma och Anders, men mest av allt Simon! Även om det hade varit roligt att vinna tycker jag ändå att det känns kul att det vinnande bidraget också är ett lekmannaprojekt, med 19-årige Daniel Claesson som alltså utformat och handhar hemsidan för EFS i Södertälje (www.hagaberg.nu). Grattis!

Lucia med sorg

Så har också denna dag passerat, en dag som i hög utsträckning präglats av beskedet att Fuat Deniz, lektor vid Örebro universitet, som i tisdags eftermiddag attackerades av en, ännu okänd man med kniv, är död. Med stor bestörtning togs beskedet emot av Fuats nära medarbetare och vänner i samband med en informationssamling under morgonen. Så fort det officiella beskedet kom vid 10-tiden fick Kyrkan på universitetet, där jag som extra medarbetare fått ingå, uppgiften att ordna med kondoleansbok och någon form av minnesstund. En rad små praktiska detaljer skulle plötsligt fixas: ljus, blomvas, pennor, vit linneduk mm.

Det blev två samlingar, en mer intern för Fuats nära medarbetare kl 13 och en offentlig kl 15. Den senare blev också något av en manifestation emot det brutala och meningslösa våldet med flera hundra deltagare i den stora öppna hallen i Forumhuset på universitetet. Själv fanns jag mest i bakgrunden, medan kollegorna inom Kyrkan på universitetet på olika sätt såg till att de olika inblandade kontaktades och samordnades. Trots en del mindre svårigheter med samordningen inom universitetets stora organisation, blev helheten bra. Det är fascinerande att se hur bra det kan bli på mycket kort tid när så många på sina olika håll och kanter gör allt de kan för en gemensam sak.

Också kvällens studentmässa i Sörbykyrkan präglades av dagens händelser och Fuat och hans närmaste fanns naturligtvis med i bönerna och ljuständningen.

Som en stark kontrast, men för min egen del viktig bit för helheten, var också mitt och kollegans besök i den syrianska Mariakyrkan senare ikväll, där hundratals syrianer och andra samlats till sorgesamling. Ganska tafatta inför ett främmande sätt att sörja, togs vi ändå emot med stor öppenhet. För församlingen i Mariakyrkan är allt det som hänt naturligtvis oerhört smärtsamt och måste innebära en stark påminnelse om det våld många av dem flytt ifrån för att hitta en fristad i det demokratiska och öppna Sverige. Men inte ens här finns det några som helst garantier för en tillvaro utan brutalt våld.

Det har alltså varit en Luciadag som i hög utsträckning präglats av sorg, men också av bestörtning över ondskans härjningar. Att få läsa den gångna söndagens GT-text från Jer 33:14-16 blev till en längtansfylld bön om att Gud snart ska upprätta sitt rike där rätt och rättfärdighet ska råda.

Bra Elisabeth

Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund skriver klokt och sansat som vanligt med anledning av Svenska kyrkans svar på regeringens remiss angående äktenskap och partnerskap.

Undrar bara om och i så fall när biskoparna ska vakna och upptäcka att de istället för att ha kakan kvar redan har ätit upp den.

Knivdåd på universitetet

Så skört livet är. Den nya dagen mötte mig i morse med bud om att en lärare vid Örebro universitet blivit svårt knivskuren i går eftermiddag. Min prästkollega på universitetet bad mig komma och vara med på ett par informationsträffar för studenter och personal under förmiddagen. Stämningen är naturligtvis både dämpad och skärrad.

Tanken slår till så tydligt: livet är en gåva och det finns inga garantier. Hur tar jag tillvara den gåvan?

Ny pepparkakskyrka

De senaste veckorna när jag betraktat statistiken över de sökord ni kära bloggläsare använt för att hitta hit, har jag noterat att ordet ”pepparkakskyrka” återkommit allt oftare. Misstänker att det har med säsongen att göra. Hur som helst har det bidragit till att inspirera mig till ett sådant projekt också detta år.

I lördags kväll inledde jag således årets pepparkakssörbykyrkobygge tillsammans med min käre bror Elis och hans kära Carolina. Tänk så mycket lättare det är att sammafoga ett pepparkakskyrktak när man har sex händer istället för bara två! (Viktig lärdom som torde gå att generalisera på de flesta av livets områden!)

Vi blev dock inte helt klara, utan jag har på egen hand fått arbeta vidare idag och trots detta intensiva arbete är det fortfarande en del detaljer som inte är riktigt färdiga. Hittills tycker jag nog att årets byggkvalitet inte riktigt når upp till fjolårets. Möjligen kan det tolkas med det berömda talesättet ”Ingeting förgyller historien så som ett dåligt minne”, möjligen är det verkligen ett sämre pepparkakskyrkoår i år. Kanske är det ändå ännu alltför tidigt att fälla det slutliga omdömet.

I möte med hemgruppen ikväll har också en del nya tankar dykt upp angående själva utförandet av bygget. Så för närvarande grubblas det en del över hur detta ska kunna materialiseras…

Kyrkan faller sönder

Nu är det alltså faktum, det som många förutsett med både oro, sorg, lättnad, vrede, frustration och glädje: det första stiftet lämnar Episkopalkyrkan i USA. Och fler ser ut att följa efter, hur mycket än presiderande biskop Katharine Jefferts Schori lirkar, hotar och trugar.

Det som ändå är märkligast är att det finns de som är förvånade. Det som möjligen är förvånande är nog snarast att Episkopalkyrkan har hållit ihop så länge som den gjort. Allt sedan vigningen av V Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003 har kyrkan befunnit sig i upplösning. Det naturliga hade varit att San Joaquin-stiftet hade lämnat omedelbart redan då, men eftersom man ändå velat försöka finna möjligheter att få Episkopalkyrkan att vända om till evangeliet har man dröjt. Men nu har man alltså lämnat. Sorgligt, javisst, men oundvikligt.

Här i Sverige är utvecklingen delvis annorlunda, eftersom vår kyrkostruktur är annorlunda, men det är samma slags oöverbryggliga klyfta som håller på att öppna sig också i Svenska kyrkan. Hur sönderfallet kommer att se ut i detalj återstår att se, men så länge inte kyrkans ledning återvänder till evangeliet ”så som det är oss givet i den Heliga Skrift”, så kommer det att fortskrida.

Extra sorgligt, men typiskt, är att se hur kyrkoledningen både i Episkopalkyrkan och här hemma i Svenska kyrkan, helt tycks negligera de yttringar som menar att konflikten är mycket allvarlig och att det är illa ställt i våra kyrkor.

Bönen om öppnade ögon och öron är mer aktuell än någonsin. Omvändelse, syndabekännelse, förlåtelse och försoning behövs mer än någonsin.

En ängel på besök

Som en frisk fläkt dök hon upp, och lyste upp min förmiddag. Redan för några dagar sedan ringde hon och meddelade att hon ämna titta in och lämna några saker jag ska ta med åt henne till WSG, gatubarnsprojektet i Addis Abeba. Det blev ett ganska kort möte, med kaffe och nybakta bullar (som hon hade med sig). Men jag blev berikad, inte bara med stickade tröjor från Östergötland och bättre begagnade mobiltelefoner, utan framför allt av en stunds prat om Etiopien, om missionsuppdraget, om givande dvs om evangelium i praktiken.

Så for hon vidare på sjukbesök innan hon skulle köra tillbaka hem till Norrköping, denna ängel som gett så mycket av sitt liv för andra människor i Indien, Sudan, Etiopien och andra platser genom åren. En gammal människa, men evigt ung och full av livsglädje och ständigt nya idéer.

Jag tackar Gud för Karin och ber om hans fortsatta välsignelse över henne.

Idolfinal

Vad skönt att vi hela tiden uppdateras på vad som händer i Idol-finalen. Och att vi också får juryns välavvägda och analyserande omdömen, känns verkligen som något man inte vill missa.

Förlåt, detta var ironi.

Visst är det härligt att människor får släppa loss en stund och glömma den vardagliga tristessen, men att någon kan ta det på sånt allvar är för mig en gåta. Enligt SvD var det inte mindre än 1,6 miljoner människor som röstade. Bisarrt.