Kyrkan faller sönder

Nu är det alltså faktum, det som många förutsett med både oro, sorg, lättnad, vrede, frustration och glädje: det första stiftet lämnar Episkopalkyrkan i USA. Och fler ser ut att följa efter, hur mycket än presiderande biskop Katharine Jefferts Schori lirkar, hotar och trugar.

Det som ändå är märkligast är att det finns de som är förvånade. Det som möjligen är förvånande är nog snarast att Episkopalkyrkan har hållit ihop så länge som den gjort. Allt sedan vigningen av V Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003 har kyrkan befunnit sig i upplösning. Det naturliga hade varit att San Joaquin-stiftet hade lämnat omedelbart redan då, men eftersom man ändå velat försöka finna möjligheter att få Episkopalkyrkan att vända om till evangeliet har man dröjt. Men nu har man alltså lämnat. Sorgligt, javisst, men oundvikligt.

Här i Sverige är utvecklingen delvis annorlunda, eftersom vår kyrkostruktur är annorlunda, men det är samma slags oöverbryggliga klyfta som håller på att öppna sig också i Svenska kyrkan. Hur sönderfallet kommer att se ut i detalj återstår att se, men så länge inte kyrkans ledning återvänder till evangeliet ”så som det är oss givet i den Heliga Skrift”, så kommer det att fortskrida.

Extra sorgligt, men typiskt, är att se hur kyrkoledningen både i Episkopalkyrkan och här hemma i Svenska kyrkan, helt tycks negligera de yttringar som menar att konflikten är mycket allvarlig och att det är illa ställt i våra kyrkor.

Bönen om öppnade ögon och öron är mer aktuell än någonsin. Omvändelse, syndabekännelse, förlåtelse och försoning behövs mer än någonsin.