Nya hemsidan online

Nu svävar Sörbykyrkans helt nygjorda hemsida i sajbern! Samma adress som tidigare, men med delvis nytt innehåll och helt nu läjaot. Det är den gode Simon som lagt ner ett otal timmar på att få det hela att fungera och se bra ut. Fortfarande finns säkert en och annan detalj kvar att fila på, men det känns kul att det ändå är så klart som det är.

Flykting i Zimbabwe

Läste häromdagen att Sverige tar emot många flyktingar. Det är det minsta vi kan göra, tänker jag, utan att på något sätt bortse från alla de svårigheter som finns med att åstadkomma en fungerande flyktingmottagning och vidare integrering i det svenska samhället. Jämför vi med många andra länder i världen har vi ändå fantastiska möjligheter att ta emot dessa människor som flyr från olika grader av lidande och förtryck.

Idag läser i News24 jag om hur 5o-talet etiopiska flyktingar förgäves försökt ta sig från sitt flyktingläger i Zimbabwe till Sydafrika. Med tanke på hopplös situationen i allmänhet verkar i Zimbabwe kan man knappt tänka sig hur det skulle vara att leva i ett flyktingläger i landet. Men uppenbarligen lever människor även där, åtminstone en liten stund till.

Jag skulle tro att svenskt flyktingmottagande trots allt står sig rätt väl i jämförelse med den zimbabwiska.

Rasism och självgodhet

Mekane Yesus-kyrkan står på sig, läser jag i Dagen idag. För Svenska kyrkans ledning verkar det fortfarande finns en attityd av att bara vi får samtala och hota med minskat ekonomiskt bistånd så ska nog de där afrikanerna ge med sig. Det handlar förstås om inställningen till sexuella relationer utanför äktenskapets gudagivna ramar. Man kan ana en förtäckt rasism och en stor portion självgodhet i den attityden, säkert inte medvetet i alla stycken, men ack så tydlig. Fastän det talas om dialog snarare än hjälp, så är ändå det totala intrycket överväldigande: vi upplysta och civiliserade svenskar ska informera och ta hand om de stackars dumma och underutvecklade afrikanerna.

Att de möjligen skulle kunna ha något att lära oss verkar vara fullständigt främmande för Svenska kyrkans kyrkoledning.

Dags att gå ur kyrkan?

Det är oktober och det börjar bli bråttom att gå ur Svenska kyrkan om man ska slippa undan kyrkoavgiften nästa år. Det är ju ens medlemsstatus per den 1 november som avgör det hela. Nåja, nu tänker ju jag personligen inte gå ur kyrkan, eftersom den, trots sin bristfällighet, är Kristi kropp på jorden och den kan jag inte ställa mig utanför. Men det är klart, nog har jag tänkt tanken ibland, särskilt när biskopar och förtroendevalda slår in på vägar som leder allt längre bort från Gud.

Det är dock rätt många som går ur kyrkan just i dessa dagar, av alla möjliga olika skäl, inte minst ekonomiska. Och jag säger inte om det. Om man inte delar den kristna tron och aldrig går i kyrkan vare sig på söndagar eller annars, varför ska man då vara med och betala för det? För mig är det helt logiskt och naturligt att då utträda ur denna kyrka.

Men alla vi som faktiskt tror på Jesus Kristus och älskar vår kyrka, vi ska naturligtvis inte gå ur, bara för att biskoparna har tappat orienteringen eller för att kyrkomötet fattar märkliga beslut. Det bör ju snarare bli en sporre för att än mer värna vår kyrkas grund och med alla till buds stående medel verka för att de som bestämmer ska våga vända om och söka sig på rätt väg. Omvändelsens budskap är viktigt idag i vår kyrka och det måste börja hos oss var och en, som enskilda medlemmar. Men att gå ur kyrkan är en föga konstruktiv metod för att bidra till Krist rikes tillväxt, det som faktiskt är vår kallelse.

Syndabekännelse behövs än

Förre biskopen i Karlstad, Bengt Wadensjö skrev igår på Brännpunkt i SvD om svenskarna förändrade inställning till synd och skuld. Han menar att vi behöver byta ut kyrkans syndabekännelser för att bättre svara upp emot nutidssvenskens uppfattningar om sig själv.

Borde det inte istället vara en biskops uppgift att hjälpa människor att på ett nytt sätt förstå hur synden och skulden fortfarande plågar och bryter ner människor. Wadensjös medicin är ju snarare ett bekräftande till att fortsätta synda och döva sig själv med ursäkter istället för förlåtelsens befrielse.

Ateismen vs Jesus

Har idag varit på prästkonvent som i huvudsak handlade om den kristendomskritik som just nu framförs i ett antal böcker av ”profanhumanistiska” och ateistiska företrädare. Det var en intressant presentation av några olika röster i sammanhanget och jag blir tydligt påmind om vikten av att vara välartikulerad och genomtänkt i sina argument för att bemöta denna kritik på ett vettigt sätt.

Men på samma gång tänker jag att argumentationen må vara bra eller dålig, det som verkligen har betydelse är nog ändå att våga stå fast vid en tro, inte på en religion, utan på en levande och uppstånden Herre och frälsare: Jesus Kristus. Alldeles oavsett om jag kan argumentera för det eller inte är det han som ger mitt liv en mening, det är honom jag vill följa och älska, eftersom han har älskat mig först.

Det finns en annars en uppenbar risk att vi blir så upptagna av att hitta skarpa argument för den kristna tron, att vi glömmer bort att kristendom inte i första hand är en religion utan en relation. För när kristendom reduceras enbart till ideologi, dogmatik eller filosofi, då är jag beredd att i hög utsträckning stämma in i kritiken emot den. Jesus gjorde likadant. Men Jesus erbjuder en levande och verklig möjlighet att hitta tillbaka till en hel relation med universums skapare, genom sin lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd. Han öppnar vägen till livet, inte i teorins och filosofins värld, utan i verkligheten!

Avpolitisera kyrkan

Heja Reinfeldt! Se nu till att få med dig oppositionen också på att lämna kyrkopolitiken, så att det äntligen blir slut på statskyrkosystemet.

För lätt att skilja sig

Nu vill lobbas det för att slopa betänketiden vid skilsmässa. Detta för att det i en del fall är alltför destruktivt, inte minst för kvinnan att leva kvar i en kanske våldsam relation. Gott så, men frågan är om detta är rätt väg att komma till rätta med relationer som präglas av våld och övergrepp. I de fallen verkar det tveksamt om betänketiden i sig är en försvårande faktor.

Annars har jag tänkt att betänketiden egentligen är alldeles för kort. Ett halvår är inte tillräckligt lång tid för att får ordning på tankarna. Målsättningen måste väl ändå vara att alla äktenskap, som inte är direkt skadliga för någon eller bägge makarna ska restaureras och räddas.

Provtanke: Kanske skulle det dessutom behövas något slags karenstid på några år innan skilda har rätt att ingå äktenskap på nytt (såvida det inte är den person de just skilt sig från)? En karenstid skulle kunna underlätta för skilda att efter något år på varsin kant, upptäcka att det äktenskap man en gång hade ändå skulle vara värt att ge en ny chans.

Varför då denna rigida inställning? Jo, naturligtvis för att vi behöver äktenskapets stabilitet och långsiktighet, särskilt när det finns barn med i bilden, men också för samhällets skull. Vårt samhälle lider brist på trygga stabila relationer, därför behöver de som finns skyddas och stärkas.

Biskopsdebatt i Dagen

Här är länken till den debattartikel jag skrivit i dagens Dagen

Se även Roland Gustafssons kommentar på ELMs hemsida.

Schism, men mellan vilka?

Säger inte detta en hel del? I förra veckan menade man sig ha svarat tillfredsställande på de anglikanska primaternas ultimatum men nu deklarerar Episkopalkyrkans (TEC) ”presiding bishop” K. Jefferts Schori att man inte tänker ta något enda steg tillbaka. Så var det med den återhållsamheten och omvändelsen.

Återstår att se hur ärkebiskopen av Canterbury reagerar. Han kan inte ha det lätt just nu. Han vill hålla ihop gemenskapen och inser att det är TEC som drar iväg ifrån de andra. Samtidigt är hans personliga åsikter troligen närmre TEC:s än de andras. Svårt läge helt enkelt. Han, liksom alla biskopar behöver våra förböner.