Att säga det alla vet

Överläkaren tillika kommun- och landstingspolitikern Marie-Louise Ekholm i Nässjö sticker ut hakan med att säga det som alla vet, men som helst inte får sägas: att många sexualpartners leder till en ökad smittspridning av sexuellt överförbara sjukdomar. Hon efterlyser en annan attityd till sex. Självklarheter kan tyckas, men genast haglar angreppen över henne: Lägg dig inte i vad människor gör i sovrummet!

Fast om det människor gör i sovrummet innebär stora hälsorisker och ökade vårdkostnader för hela samhället, då kan det knappast vara annat än en politikers ansvar och skyldighet att faktiskt påpeka det. Att det sedan är problematiskt att lagstifta i ärendet inser nog de flesta, men med attitydförändringar kan man komma långt på många andra områden, så varför inte också här. Håll dig i skinnet tills du gift dig med den du bestämt dig att dela livet med och var trogen! Det är det bästa för både samhället och för den enskilde. Det går naturligtvis inte att lagstifta om det, men man måste väl få säga att det?

Något likande gäller för övrigt svenskens tämligen problematiska inställning till alkohol, godis, kvällstidningar, bilåkande, TV mm.

Annons

Försoning i praktiken

Läser i Dagen om hur Sydafrikas förre justitieminister Adriaan Vlok erkänt att varit inblandad i mordförsöket av Frank Chikane 1989, numera stabschef åt president Thabo Mbeki. Dessutom ska han ha redan förra året ha tvättat Chikanes fötter i ett slags försoningsceremoni.

Det är svårt att utifrån den kortfattade informationen bilda sig någon uppfattning om vad detta innebär och hur djupt försoningen går både i Vlok och i Chikane. Däremot är det helt klart att den försoningsprocess som Sydafrika arbetat med sedan Apartheids fall är mycket intressant. Att den också tar sig så konkreta uttryck som ceremoniell fotatvagning ger en särskild tyngd och synlighet åt försoningen. I det avseendet har den sydafrikanska försoningen verkligen något att lära oss andra, nämligen att låta försoning ta sig konkreta uttryck i symbolhandlingar och liturgier.

Liksom Gud blev människa för att åstadkomma försoning genom Jesu människoblivande, död och uppståndelse, så behöver all försoning bli kött och landa i inte bara i orden, utan även i våra kroppar. Återstår för oss att lära oss och finna former som fyller motsvarande funktion här, att synliggöra, konkretisera och inkarnera.