Trista bröllop

Att vara präst är fantastiskt på många sätt. Det är stort att få möta människor i livets avgörande skeden, i samband med dop, begravning osv. Men ibland träffar jag människor som förväntar sig att det roligaste en präst har att göra måste vara vigslar. Och visst är det en rolig uppgift att få vara med när två människor inför Gud och hela församlingen lovar att älska varandra. Men tyvärr kan det också vara den absolut tristaste arbetsuppgiften som finns, när brudparet i fråga inte tycks ha någon känsla öht för att detta är en gudstjänst och att äktenskapet är just ett heligt förbund.

Att vara ceremonimästare för att de ska få en romantisk inramning av sin bröllopsfest och där det helst ska vara så lite Gud som möjligt hör till de tristaste av prästens uppgifter. När brudparet och dess vänner och familjer heller inte håller sig till det man kommit överens om, utan hittar på alla möjliga hyss under gudstjänsten då blir man bara trött. Ibland arg, men mest bara trött. Rätt ofta möter jag inställningen att detta är ju deras privata tillställning, så då måste ju de få utforma det hela som de själva vill. Håhåjaja. Att det finns ordningar att följa, som faktiskt finns där för att det ska bli bra, det har dessa människor föga förståelse för.

Roligare då med begravning där man kan ha något slags meningsfull uppgift. Dessbättre utgör inte jobbiga vigslar någon stor del av prästens tjänst, som i övrigt på många sätt är just ett fantastiskt privilegium.

Annons

9 svar

  1. Tråkigt!

    Kan tänka mig att det blir så där ibland. Jag har en känsla av att bröllop och kanske framför allt begravningar är de sista utposterna för kyrkan i vårt sekulariserade land. Även om man ateist eller inte har har något intresse i kyrkan så vill de flesta gifta sig i kyrkan. Och då blir den väl mest en fond för en privat ceremoni just. Snett blir det. Vad det gäller begravningar tror jag att det är lite annorlunda eftersom de sker i ett sammanhang där de stora existentiella frågorna obarmhärtigt har tvingats sig på en…

  2. Jo, visst är det så. Bröllop blir lätt väldigt mycket yta, medan begravning går på djupet på ett helt annat sätt. Samtidigt finns det ju djup i vigselsammanhanget, men kanske har kyrkan genom historien på olika sätt agerat så att det inte längre finns någon förväntan på henne att ha något att komma med. I dödens närhet däremot, där har kyrkan ett stort förtroendekapital och då finns också en möjlighet att göra något meningsfullt.

  3. ”Låt dom döda begrava sina döda”. Jag tänker ofta på det ordet. Vette fasen om vi ska ha kvar kyrkogårdarna, om du ursäktar. Det är inte bra om kyrkan förknippas bara med begravning och tröst. När det är hopp som är det primära.
    Vigslar tenderar att bli överlastade, och det skymmer budskapet, som är mycket starkt. Det vet vi ju. Det har stark koppling till Kristus och äktenskapet är Guds förlängda kärleksarm när det är som bäst. När kärleken kommer så fattar man att här är nåt som har med Gud ätt göra. Äh, det går inte att förklara….måste upplevas….
    Dopen däremot, är det mest jobbiga för oss kyrkomusiker. Dopet är ju också en häftig grej, sakramentet, Den Åttonde Dagen och allt sånt. Men det är ändå trist med samma psalmer och ungar som skriker ikapp…
    Men det är bara att stå ut o kvittera ut sin lön i slutet av månaden….

  4. Jag har ju upplevelse helt tvärtom: vigslar är en av de mest betydelsefulla uppgifter i mitt arbete. Jg tycker det är helt fantastiskt att följa en pars funderingar om livet tillsammans, äktenskapets storhet och vigselns storartade ord.

  5. Séra Jónatan, vad roligt att du har andra erfarenheter! Och visst håller jag med dig att det är fantastiskt när man får tillfälle att verkligen tänka och samtala. Det är ju stort att få vara med längs parets väg in i äktenskapet. Kanske har vi också olika fallenhet för detta och vigsel hör isåfall inte till mina starkare sidor.

  6. Som sagt, olika präster har svårast för olika saker, men här är i alla fall det starkaste jag läst på det övergripande temat:

    Gud, vad är det jag har lånat mig till?
    Fanns där ingen mer än jag
    med ett uppståndelsehopp?
    Tillsammans med solosångerna
    blev mina ord en ljudkuliss
    av banalaste slag.
    Man tackade mig för de vackra orden
    — som ingen hade lyssnat till —
    och bjöd mig vänligt
    till minnesstundens kaffe.
    Naturligtvis vore det roligt
    om Prästen var med.

    Upprörd flydde jag därifrån.
    Detta är svårare än allt.
    Svårare än självmorden,
    barnolycksfallen, trafikdöden, cancer!
    Svårare, för min uppgift
    känns inte meningsfull!

    Herre, skändar jag dig
    eller hedrar jag dig.
    när jag ändå försöker.
    försöker levandegöra ditt ord,
    även när det känns som om ingen lyssnar,
    eller ens vill lyssna?

    Om jag idag har varit med om
    att tillbe och tjäna en avgud
    — stämningsguden —
    så förlåt mig, Herre-
    Du är den ende jag vill tillbe och tjäna!

    (Ceremonimästare eller…? av Caroline Krook)

    — Sedan undrar jag väl, Erik, om det där med fallenhet har så mycket med saken att göra i ditt fall. Ja, jag är ju inte i position att bedöma den, men jag föreställer mig att det främsta ”problemet” är att du tar äktenskapet på betydligt mer allvar än de flesta, och då blir det jobbigt att se hur andra fuskar bort det. Dels jobbigt rent teologiskt/ämbetsmässigt eller hur jag nu skall uttrycka det, dels kanske också mer personligt när folk inte har vett att förstå hur stor den gåva är som de får och du får avstå från.

    (Ursäkta om jag blev för personlig, men du har inte visat någon större rädsla för personlighet hittills, och dessutom är det ju din blogg så du kan ju alltid moderera bort slutet om du vill.)

  7. Jag brukar vigselsamtalet bestå av en del relationsprat och en del praktiska frågor. Relationspratet tar alltid mest tid. När det gäller att gå och stå i kyrkan brukar jag lägga det till dagen innan vigselgudstjänsten. Det är omöjligt för brudparet att komma ihåg sådana saker, när de har skallen full med bordsplaceringar och annat.
    Ring gärna, så kan vi prata om hur vi arbetar med vigsel, dop och begravning. Det skulle vara roligt. Om inte du ringer, gör jag det.

  8. Börjar spontant att fundera över mitt eget bröllop och kan bara konstatera att det finns präster och präster.
    Vår präst hade arbetat länge utomlands och piffade upp vår vigsel med många helt nya ceremonier som han informerade oss om när vi klev in i kyrkan. Allt vi kommit överens om ändrades. Då han ett tag funderat på katolicismen så hade han bestämt sig för att införliva en del av deras ceremonier i vår vigsel. Vi, brudparet visste varken ut eller in utan lyssna på den viskande prästen som sa ned på knä, upp och ned och upp osv.
    Band korsades mellan och över oss då han ansåg att man har fått både syn och hörsel, antar att det det handlade om skådespel och bröd åt folket.
    På ett tidigt stadie talade han om att han hade stor familj så ett extra kuvert med en slant i förväntade han sig och han talade också om ungefär hur mycket det skulle vara.
    Så präster kan vara lika stora svikare till den heliga akten som brudpar och gäster..
    Vi är många i guds hage och visst finns det väl plats för oss alla?
    Lev väl…Maggan

  9. Vad innebär ”relationspratet” innan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: