Prästers brott

Präster är inte ett dugg bättre än andra. Och inte så särskilt mycket sämre heller. Vi är ungefär som folk är mest. Fast ibland med ett stort förtroendekapital att axla och förvalta. Ibland inte det heller…

Och när det gäller förtroenden är det också viktigt att det finns strukturer i organisationen som hjälper till att hålla oss människor inom sunda och vettiga gränser. Det gäller nog om allt ledarskap, men inte minst andligt sådant. Därför är det mycket bekymmersamt om präster ska kunna komma undan brott lindrigare än andra. När det gäller katolska kyrkans inställning till sexualbrott verkar det ha funnits och kanske fortfarande finns en sådan praxis. Detta är dessvärre kanske inget unikt för just katolska kyrkan. Men i DN skrivs det idag om att just påven skyddar brottslingar.

Att smussla undan den typen av övergrepp och brottslighet leder naturligtvis inte till något gott, även om det kortsiktigt kan vara det enklaste. Men allt ska en nån gång bli uppenbart, förr eller senare. Och det borde kyrkan veta om någon.

Sen är det också frågan hur mycket som egentligen är sant och vad som är medias vinklar på hela storyn. Tystnadsplikten och allt det som skyddas av den kan ibland spela oss märkliga spratt.

Det är mycket nu…

Hur ska man hinna med allt? Bibelstudium, Taizémässa, avtackning av konfirmandassistenter, sorgehusbesök, personalärenden, höstens programplanering, sommarjobb osv. Alltihop meningsfullt och inspirerande, men när det kommer på en gång, lite mastigt och med risk för att bli forcerat. Så blir det när man lovar för mycket och spar arbetsuppgifter lite för länge… Alltså, ingen annan att skylla på än sig själv. Nästa vecka blir lugnare, skönt.

Gud, ge mig samling att kunna möta de människor jag ska möta med hel uppmärksamhet och i lugn och ro. Och hjälp mig att begränsa mig så att jag kan vara helt närvarande där du vill att jag ska vara.