Färre döpta

Allt färre väljer att döpa sina barn, läser jag på Kyrkans tidnings hemsida. Från att länge ha legat högt har alltså även dopstatistiken börjat sjunka ordentligt. För någon vecka sedan kunde vi i bl a Dagen läsa om hur konfirmationsstatistiken har sjunkit under 40-procentstrecket (i Strängnäs stift är siffran drygt 20 procent). Visserligen verkar de som faktiskt konfirmeras vara mycket nöjda med sin konfirmationstid, men ytterst få räknar med att fortsätta delta i gudstjänstlivet efter konfirmationen.

Men nu verkar det som om samma nedåtgående kurva på allvar börjar gälla också dopen. Inte direkt förvånande, men ändå inget som man heller kanske räknat med. Men nu finns siffrorna svart på vitt. Det går inte att komma undan.

Ändå fortsätter Svenska kyrkans företrädare tala om kyrkan som en folkkyrka och att vi ska fortsätta vara det. Visst, vi ska ta vårt ansvar och fortsätta tjäna svenska folket och vara en öppen kyrka, men det är en illusion att tro att svenska folket räknar Svenska kyrkan som sin kyrka.

För att vända de sjunkande siffrorna både vad gäller konfirmation och dop behövs knappast flashiga reklamkampanjer. Det som verkligen skulle få svenskarna att vilja ha med kyrkan att göra vore något slags väckelse eller andligt uppvaknande. Det är en levande tro som behövs, inte käcka sloganer eller lågtrösklade jippon. Svenska kyrkan måste våga räcka Jesus till svenskarna om de ska ha någon som helst anledning att söka sig till kyrkan. Det behövs en levande gemenskap och en tilltro till den Helige Andes förvandlande kraft.

”Helige Ande, låt din röst,
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se din salighet.
Helige Ande, fräls oss!”
Sv psalm 161:3