Kritik mot svenskt bistånd

Lutherhjälpen, Diakonia m.fl kritiserar regeringen för att alltför stor del av det svenska biståndet går till annat än direkt bistånd, t ex skuldavskrivning och asylmottagning. Det är bra att kritiken framförs.

Ändå känner jag mig kluven till kritiken. Jag anar nämligen att den leder till att svenskarnas vilja att ge bistånd minskar. Följden blir att de människor som verkligen behöver hjälpen ser ännu mindre av den. Jag tror att vi ofta har svårt att ta till oss att bistånd och gåvor aldrig kan gå ”oavkortat” till det tänkta ändamålet. Det finns alltid kostnader längs vägen. När vi upptäcker detta leder det lätt till den felaktiga slutsatsen att det inte är lönt att vara generös och ge. Istället borde man inse att då behövs ju ännu större gåvor, så att också de administrativa och andra kostnaderna kan täckas.

I det aktuella fallet handlar det ju inte om kostnader för själva biståndet utan om helt andra användningsområden än vad biståndet är ämnat för. Men det är ju inte fråga om några dåliga användningsområden. Skuldavskrivning och asylmottagning är i högsta grad angeläget, men ska naturligtvis göras med andra pengar. Öka givandet, så räcker pengarna till både och!

Annons

2 svar

  1. Hej!
    Jag förstår inte varför du tror att detta kan påverka människornas vilja att ge. Kritiken riktas ju mot statens givande, pengar som alltså kommer från statskassan och inte ges direkt av enskilda människor. Vart föreningar som Diakonia ger pengar är en helt annan sak än var statens bistånd går. Varför skulle statens biståndspolitik påverka det enskilda givandet via föreningar? Jag kan tänka mig att det skulle t.o.m. kunna öka givandet om det upplevs att biståndet inte går dit man skulle själv tro att det gör störst nytta.
    Du kanske kan klargöra lite hur du tänker?

  2. Paula, jag hoppas att jag har fel, men det är reaktioner jag ibland hör. Man hör t ex om hur mattransporter beslagtas av militär, eller byggnadsmaterial eller annat som hamnar hos någon lokal potentats privata bostad. När människor får reda på oegentligheter eller ”svinn” drar vi slutsatsen att det inte värt att skänka några pengar. ”De kommer ju ändå inte fram till dem som behöver dem”, säger man. Naturligtvis ska vi jobba för att så lite som möjligt går åt till omkostnader och annat ”svinn”, men det lär aldrig gå att helt eliminera det.
    Därför tänker jag att enda lösningen är då att ge ännu mer, så att det kan bli något kvar till de som behöver det även sedan en del har försvunnit längs vägen. Ett tips i sammanhanget är att aldrig skänka till organisationer som inte har sk 90-konto, dvs pg-konto som börjar på 90. De står ju under särskild kontroll och där får max 15 procent gå till administration och liknande omkostnader. Därför har också alla seriösa biståndsorganisationer 90-konto.
    Sen tror jag att folk har svårt att hålla isär vad som är statligt bistånd och ideella organisationers bistånd. Och då ligger det nära till hands att misstro alla och minska givandet. Där tror jag också vår själviskhet spelar in, eftersom ”den gamle Adam” i oss ser chansen att behålla lite mer för sig själv, istället för att ge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: