Att prata och att lyssna

Idag blev jag arg. På ett par kommunpolitiker som gästade det präst- och diakonkonvent som jag var på i Olaus Petri församlingshem efter lunch. Jag tyckte att de pratade alldeles för mycket och lyssnade för lite. Och då sa jag det. Då lyssnade de. Bra, eller hur? Sen tänkte jag att det inte kan vara så lätt som politiker, att kunna känna in vad det är för ett slags sammanhang man kommer till. De är ju vana vid debatter och så möter de oss som kanske inte är så debattsugna. Men intresserade av de små människorna. Då kanske det är svårt att ställa om helt plötsligt.

Sen tänkte jag att det kanske är just så många upplever oss som präster också. Vi pratar en massa om Gud och teologi, men har inte alltid så lätt att ställa om till det som människor tänker på. Hoppas att någon säger till då. Det skulle iallafall vara bra, för då kan man ha en chans att ställa om.

Kanske ska man säga oftare vad man tycker? Fast det är ju trevligare om man gör det lite mindre argt än vad jag gjorde idag… Fast å andra sidan kanske man måste bli arg för att få det sagt.