Budbäraren inspirerar

Blev idag så välsignat inspirerad av två korta artiklar i EFS tidning Budbäraren som kom igår.

Först är det en gästkrönika av Thorbjörn Larsson, direktor för Ersta diakoni i Stockholm. Han beskriver Svenska kyrkans behov av reformation på ett antal olika plan. Där nämner han EFS som en nyckel-aktör, om EFS vågar släppa taget om lekmannamonopolet och snarare fokusera på den personliga omvändelsen:

”Mitt i den kyrkliga reformation som handlar om att människor, en och en kommer till personlig tro på Jesus Kristus behövs EFS. Betoning av varje människas val, varje människas personliga ställningstagande, varje människas ansvar för mission och diakoni gör att EFS behövs mer än någonsin. Men för att behovet ska fyllas måste EFS naturligtvis bestämma sig själv och välja väg. Tiden går och vi är flera som väntar.”

Larssons utmaning till EFS är glasklar: våga visa på befrielsen som ligger i omvändelsen till Jesus Kristus.

Den andra artikeln är skriven av Magnus Hagström, EFS-missionär i Nakamte i Etiopien. Hans återkommande reflektioner under rubriken ”Nära Jesus” handlar den här gången om en kvinnas bön under en gudstjänst i Mekane Yesus-kyrkan i Nakamte. Han beskriver en bön som är ett rop till den Allsmäktige från en kyrka som är materiellt fattig, men sprängfylld av andlig erfarenhet och längtan. 

Han fortsätter också att beskriva Mekane Yesus-kyrkan holistiska arbete, där evangelisation går hand i hand med diakonala insatser på livets alla områden: HIV/Aids-information, undervisning i privatekonomi, jordbruk och självförsörjning, barnhem, skolor, sjukvård mm.

Jag blir helt tagen av Hagströms korta artikel. Delvis beror det på att jag själv firat gudstjänst i den kyrka han skriver om och inom mig känner igen sångerna, bönerna, dofterna och värmen, men delvis också för att det handlar om människor som mött Jesus och fått sina liv förvandlade. Det är ju det jag längtar efter också här.

Annons

Fildelning vs Somalia

Skrämmande tycker jag att människor kan engagera sig så till den milda grad i att försvara en företeelse som uppenbarligen rör sig i ett gränsland till det olagliga, nämligen fildelning. Samtidigt som man ägnar tid åt att försvara sin sk ”rätt” att kopiera andras musik, filmer, spel osv, som knappast ha med överlevnad eller mänskliga rättigheter att göra, tycks man helt obekymrad över situationer som innebär lidande och död för tusentals, ja t o m miljontals människor.

Igår bloggade jag om att fildelning är stöld. Kanske är det delvis fel att använda begreppet stöld i sammanhanget. Vissa av kommentarerna har fått mig att förstå att det borde heta andra saker. Nåja, ungefär samtidigt bloggade jag om Unicef:s rop på hjälp för krigsdrabbade i Somalia.

Inlägget om fildelning visades 164 gånger under gårdagen medan det om Somalia bara visades 2 gånger. Det säger allt om människans självupptagenhet. Visserligen hade fildelningsinlägget en direkt länk från SvD, men så fort man öppar det kan man också klicka på Somalia-inlägget. Vi är uppenbarligen mer intresserade av att slå vakt om möjligheten att hämta hem sånt som andra slitit med utan att betala för det, än att bry oss om människor i nöd. Om man nu tycker att allt ska delas borde väl det också kunna utsträcka sig till mat, kläder, medicin, fred, demokrati osv? Cyniskt.