Försoningens nödvändighet

Varför måste Jesus dö på korset? De senaste dagarna har den frågan berörts på olika sätt i artiklar, på hemsidor och i samtal jag trillat över. Det är förstås en fråga i tiden, så här på påskafton, men kanske mer än så. Det som har diskuterats är om Jesu död var en förutsättning för att vår synd skulle sonas, eller om han dog i första hand för att visa hur mycket han älskar oss.

I min teologiska tankevärld blir det kortslutning om det enbart vore för att uttrycka sin kärlek. Hur ska jag då få förlåtelse för min bortvändhet från Gud, min skapare och livsuppehållare? När Jesus dog den fasansfulla döden på korset, då var det för att jag i min självupptagenhet inte vill ställa mitt liv till Guds förfogande, utan själv styra och ställa trots mitt begränsade och förmörkade synfält. Jag var med och ropade ”korsfäst”! Därför är det jag som skulle dömas till döden, inte han. Men genom hans ställföreträdande död går jag fri. Han gjorde det jag inte förmår.

Det liv jag har är alltså inte längre mitt, utan hans. Visst, synden verkar fortfarande i mig, men Jesu uppståndelse är tecknet på att döden inte längre har någon egentlig makt. Därför klamrar jag mig fast vid korset, avrättningsredskapet som blivit livets tecken. Jesu död och uppståndelse är mitt enda hopp. Utan detta är jag dödsdömd, utan chans till benådning.

Om Jesu död enbart skulle vara ett bevis på hans stora kärlek till oss, då hade han väl kunnat ge oss en chokladask istället. Paradis kanske?