Mänsklig omöjlighet – gudomlig möjlighet

Har just kommit hem från hemgruppen, där samtalet böljade fram över en lång rad temata. Gemensam nämnare var möjligen ”människovärde”, eller ”det var inte bättre förr”, eller ”det är inte så bra nu heller alla gånger”, eller ”vårt uppdrag som kristna”, eller nåt likande. Nåja, intressant var det i alla fall. Skönt också att få be tillsammans.

En tråd ur samtalet handlade om vad det är att vara församling och olika fallgropar. På något sätt är detta med församling ett omöjligt projekt. Ändå finns inget bra alternativ. En slutsats blir för mig att med öppna ögon gå in i något och veta att här är inte allt perfekt. Eller som Ylva Eggehorn skriver i en av hennes nyare psalmtexter:

När livet inte blir som vi har tänkt oss.
Vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.

Vi ska springa fram mot nya möten,
och bli lurade minst en gång till,
men tilliten som Kristus vunnit åt oss,
är större än all makt och ondska vill.

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.

De ska springa fram mot nya möten…
(Verbums psalmbokstillägg 779:1,3)

Om vi inte är perfekta, så är Gud helheten och fullkomligheten. Han är den som ser hela perspektivet och håller oss i sin hand. Tack Gud att jag får leva nu och leva här, mitt i denna mänskliga omöjlighet som trots allt verkar vara en gudomlig möjlighet!