Lucia

Lucia i SörbykyrkanLucia är en märklig tradition! Stjärngossar, luciakrona, lussekatter, staffansvisor, glitter i håret och alla ljusen. Besynnerliga traditioner, men ack så älskade. Vid inget annat tillfälle på året är det så mycket folk i Sörbykyrkan som på luciakvällen och i år var de ännu fler än vanligt. Och de blir knappast besvikna, för maken till stämningsfullt luciafirande får man leta efter. En av egenheterna i Sörbykyrkans luciafirande är väl våfflorna. Men de hör liksom till de också. Våfflor är väl inte konstigare än något annat, förresten?

Jag hoppas också att lucialjusen verkligen ska få vara en påminnelse om honom som är världens ljus. Tänk om alla dessa människor förstod vilken möjlighet de står alldeles intill! Ja, en hel del har ju redan upptäckt honom, men rätt många är tillsynes helt omedvetna om den skatt de (åtminstone än så länge) går miste om.

Själv har än en gång blivit mycket konkret påmind om Guds oändliga godhet och omsorg i mötet med ett par människor ikväll. Allt är nåd!

Svensk i rymden

Så är han äntligen därute, Christer Fugelsang. När Gud förbistrade mänsklighetens tungomål i samband med byggandet av Babels torn sa han att ”Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” (1 Mos 11:6) Nog har människan kommit långt i utvecklingen. Samtidigt är det lika långt mellan människors hjärtan, nu som då.

Igår delades Nobelprisen ut till världsledande personer inom olika områden. Vi begriper allt mer av skapelsens mysterier, samtidigt som alltfler frågor dyker upp och gäckar oss.

Fortfarande är vi bara vanliga små människor, som behöver varandra och som lätt gör varandra illa, hur väl vi än menar. Det finns verkligen anledning att längta till himlen, och då inte bara den himmel som Fuglesang besöker för tillfället, utan den eviga tillvaro tillsammans med Gud!

Men det finns naturligtvis också all anledning att fortsätta arbeta på mig själv och mitt förhållningssätt till mina medmänniskor. Antar att det bara är mig själv jag kan göra något åt, att försöka förändra andra lär vara ett fåfängt projekt.

Ondskan à la Disney

Har ikväll avnjutit Disneys filmversion av C.S. Lewis ”Häxan och lejonet – berättelsen om Narnia”. Vi har visat det i Sörbykyrkan ikväll på stor duk. Riktig bio-känsla! Filmkännaren Åke var där och introducerade det hela för oss och gav oss några tolkningsnycklar. Den mest intressanta fick jag dock helt privat av honom i mörkret längst ner i kyrkan under de inledande scenerna.

Filmen lägger grunden för Edmunds benägenhet att svika och förråda redan i början då han upplever sig sviken av sin far. Den bakgrunden lär tydligen inte finnas i Lewis original. Men för att det ska bli bra Disney-film behövdes tydligen en anledning till sveket, till ondskan, en psykologisk förklaring. Annars står vi inte ut med den!

Det är inte utan att jag tror att man på så sätt gör rätt stort våld på Lewis uppfattningar. Ondskan går aldrig att förklara, men den finns, och slår till med stor precision och beräkning. Däremot förstår den inte, precis som också framgår i filmen, kärlekens självuppoffrande kraft. Lewis var troligen inte intresserad av någon psykologiserande förklaring till ondskans väsen. Han visste att den fanns, men att Jesu (Aslans) offerdöd övervinner döden.

Gregorios av Nyssa lär ha sagt att ”…gudomen [blev] höljd i vår naturs slöja så att, såsom fallet är med glupska fiskar, gudomens krok skulle sväljas med köttet som lockbete” (ur Oratio Catechetica), dvs ondskan kunde inte genomskåda det faktum att frälsningens ”krok” låg gömd inne i människan Jesus.

Men att ge sig på att försöka psykologisera bort ondskan är ett dödfött projekt och för oss bara längre från lösningen på ondskans problem, liksom från försoningens och nådens mysterium.

Människans skröplighet

Tänk att ett mikroskopiskt litet virus kan få en att helt lägga om planerna för dagen. Förkylning må vara en alldaglig händelse, men kan ändå ställa till en hel del förtret. Hade planerat att jag skulle varit i Stockholm idag och fått möjlighet att tillsammans med mina kurskamrater i den själavårdsfortbildning jag går, dela en del aktuella själavårdsfrågor. Därav blev intet. Pga ett litet virus. Det säger något om vår bräcklighet och sårbarhet som människor, vi som så lätt får för oss att vi kan göra som vi vill. Allt är i Guds hand!

Istället för Stockholm har jag försökt ta det lugnt för att samla nya krafter. Räknar med att vara såpass i form så att jag kan vara med på kvällens filmvisning i Sörbykyrkan: Häxan och lejonet – berättelsen om Narnia. Kanske kommer någon blogg med intrycken från den så småningom…

Vems välsignelse?

Så har då kyrkostyrelsen till slut fastställt en ordning för välsignelse av registrerat partnerskap och i gårdagens nyhetsnotiser yttryckte ärkebiskop Anders Wejryd sin stora glädje över detta. (http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?isArchive=False&ID=125058)

Fascinerande att läsa ärkebiskopens uttalande om att en sådan välsignelseordning måste vara bl a ”biblisk”. Samtidigt kan han inte vara obekant med samtalsdokumentet ”Homosexuella i kyrkan” från Sv kyrkans teologiska kommitté (som förberett hela ärendet och förordat denna välsignelseordning). Där står på s 28:
”Kyrkan bör inte tona ner det förhållandet att vissa bibeltexter entydigt tycks ta avstånd från homosexuella handlingar. Detta måste i stället klargöras och tas ställning till. Den som bara lättvindigt går förbi detta gör inte allvar av Bibelns normativa och nutidskritiska funktion.”

Jag undrar ju över vilken Bibel ärkebiskopen och kyrkostyrelsen (och de andra biskoparna och kyrkomötet) läser. Tydligen innebär inte ”biblisk” i ärkebiskopens utsaga att det behöver finnas bibeltexter som sanktionerar homosexuellt samliv. Vad han då menar med ”biblisk” förstår jag inte riktigt, kanske en mer allmän poetisk beskrivning om kärlek mellan människor?

Frågan infinner sig också: Är det verkligen Guds välsignelse människor är ute efter, eller kan det vara så att det är ärkebiskopens, kyrkostyrelsens eller möjligen riksdagens och massmedias välsignelse man vill ha?

Adventsfika på äldreboendet

Det är ett privilegium att få hälsa på de boende (och personalen) på äldreboendet där jag har eftemiddagsandakt ungefär en gång i månaden. Idag var det Sörbykyrkan som bjöd på nybakta lussekatter och pepparkakshjärtan till kaffet. Det blev kanske inte riktigt så tjusigt som när vi har diakonen med, men eftersom hon är sjukskriven fick det duga med två präster och en organist.  (För övrigt är det en förmån att ha goda kollegor och medarbetare, duktiga både i tal och musik, förutom att de är sköna som människor och vänner förstås! Det är härligt att se att vi med våra olika gåvor kan komplettera varandra såpass bra.)

De gamla adventspsalmerna sitter i ryggmärgen och även om både syn och hörsel avsevärt begränsats, så finns texterna i minnet och läpparna. Och i Fader vår stämmer även de sprödaste åldringsrösterna in.

Vid kaffet fick äran att sitta brevid ålderkvinnan i sammanhanget, 99 år, men fortfarande helt med i tanken, även om kroppen är svag. Hon frågade mig hur gammal jag är och när jag svarade kom reaktionen: ”Jaså är du så ung!” Sen var hon mest bekymrad över att jag ännu inte hittat någon att gifta mig med, men trodde nog att det skulle ordna sig. ”Du verkar ju så trevlig, så det ska nog gå bra, ska du se.”

Vårt liv är inte så långt. Jag har redan passerat en tredjedel av hennes ålder, hon som verkar så uråldrig. En tröst att se att sinnet ändå inte nödvändigtvis behöver bli grumlat av de många åren. Men frågan är nog lika aktuell för henne som för mig: Har jag öppnat hjärtats tempelhus och låtit hans rika, fulla ljus därinne klart få skina. För då blir Guds under sett och känt: det är advent! (Sv ps 109:3)

Skönsång

Har precis lyssnat till damkören Vox Amabilis som haft konsert i Sörbykyrkan ikväll. Underbar skönsång. Bland annat Missa Brevis av Mozart och satsen Lacrimosa ur hans Requiem. Så stora ord och toner så fulla av uttryck! Nog är musiken gudomlig allt.

Undrar hur Gud kom på musik och vad han tänkte att vi skulle ha den till, då när han skapade allt och oss med? Om musik kan vara så ljuvlig redan här i tiden, en regnig och blåsig decemberkväll, hur obeskrivligt vacker kommer den inte att vara i sin fulländning, där framför Lammets tron en gång!

Blir aningen avundsjuk på herdarna på Betlehems äng, som fick höra änglarna sjunga om frid på jorden. Rimligen borde det låtit bättre än t o m Mozart, fastän det är svårt att tänka sig…

1:a advent

Nu är det tänt, det första ljuset. Ett ljus som värmer och lyser upp och visar vägen. De fyra adventsljusen skapar i tur och ordning en stegrande längtan efter honom som ska komma.

Gårdagens gudstjänst och efterföljande kyrkkaffe blev en fest, med många människor som gladdes åt att träffas och njuta av sångerna, ljusen och gemenskapen. Budskapet om att Jesus är på väg gick knappast att komma undan heller. Komma undan? Ja, är det inte det vi försöker med hela tiden? Fastän vi längtar efter honom, så skjuter vi ändå ständigt upp det faktum att han står vid hjärtats dörr och bultar. (Upp 3:20) Det är bekvämare att tänka på annat, att låtsas som om jag inte hörde, eller inte förstår. För om jag tog det till mig, skulle det säkert få en del konsekvenser för mitt liv, och inte enbart positiva konsekvenser. Fast egentligen, är det inte just positiva konsekvenser det skulle få? Hur kan det vara något negativt att dela måltidsgemenskapen med Jesus?

Detta är det förunderliga med synd och förlåtelse. Så länge synden ännu inte är bekänd, då verkar heller inte förlåtelsen vara något odelat positivt, eftersom den innebär att jag måste lämna något att mitt eget självbestämmande och egentillfredsställelse. Men när synden väl är bekänd och förlåten, ja då förefaller det enbart obegripligt hur jag tidigare kunde vilja ha den kvar överhuvudtaget, så begränsande och nedbrytande den var, i synnerhet i jämförelse med förlåtelsens frid och jublande glädje.

Därför måste det vara oerhört frustrerande för Jesus som står och bultar på en massa dörrar, där man inte låtsas höra, eftersom man värdesätter sitt eget begränsade och inkrökta liv högre än friheten som han vill ge oss.

Men nu är han på väg. Det är advent. Låt oss uppmuntra varandra till att våga glänta på dörren och släppa in honom, till befrielse, frid, glädje och ytterst sett salighet.

Då skall världen tro…

I Jesu översteprästerliga förbön läser jag:

”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” (Joh 17:21)

Vi har en bit kvar till den enheten. Det är då också smärtsamt att se att jag själv bidrar till den splittringen. Ändå är det hoppfullt när påven i Rom besöker patriarken i Konstantinopel. En gemensam deklaration om ömsesidigt accepterande, blev tydligen resultatet. Inte illa, men i mitt eget hjärta räcker inte den slags deklarationer långt. Jag är fortfarande samma självupptagna, navelskådande syndare som har så lätt för att stänga dörren till mina bröder och systrar. Förstår jag inte att försoningen i Jesus, om jag nu tar den på allvar, tvingar mig till ett helt annat förhållningssätt?

Jovisst, men så fort jag glömmer! En kort stund kommer jag ihåg och skärper mig, men sen, tillbaka igen på ruta ett. Ändå står han ut med mig! Ändå är han beredd att förlåta! Min enda möjlighet är trots allt Jesu försoning, hans kors, hans blod.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma tätaste dimma
solen fördöljer är solen
dock kvar.
(Sv ps 572:5, C.O. Rosenius 1847)

Samhällets kristna grund

I morse hade jag förmånen att få träffa ett 80-tal dagis- och skolbarn på besök i kyrkan. Det är ju inte alldeles självklart i dessa tider. Men vi sjöng i alla fall Bereden väg, Hosianna, Ett litet barn av Davids hus och några sånger till, allt enligt skolans önskemål. Dock förekom ingen bön, utan bara en önskan från min sida om Guds välsignelse.

Nog är det märkligt att detta skulle vara kontroversiellt i ett samhälle som i grunden är byggt utifrån kristna värderingar och tio Guds bud. Att kyrkan inte alltid har stått på rätt sida är väl en sak, men hela det västerländska demokratiska humanistiska tänkande har ju sin grund i den kristna tron. Det är utifrån den kristna tron som man argumenterat emot den etablerade och ibland stelnade kyrkan för människors upprättelse och befrielse. Utan Jesus skulle vårt samhälle se helt annorlunda ut, oavsett man tror på honom eller inte. Därför är det ju förunderligt att vi som faktiskt tror skulle skämmas för Honom, som är själva förutsättningen för alla människors lika värde, livets okränkbarhet och förlåtelsens möjlighet.