Ondskan à la Disney

Har ikväll avnjutit Disneys filmversion av C.S. Lewis ”Häxan och lejonet – berättelsen om Narnia”. Vi har visat det i Sörbykyrkan ikväll på stor duk. Riktig bio-känsla! Filmkännaren Åke var där och introducerade det hela för oss och gav oss några tolkningsnycklar. Den mest intressanta fick jag dock helt privat av honom i mörkret längst ner i kyrkan under de inledande scenerna.

Filmen lägger grunden för Edmunds benägenhet att svika och förråda redan i början då han upplever sig sviken av sin far. Den bakgrunden lär tydligen inte finnas i Lewis original. Men för att det ska bli bra Disney-film behövdes tydligen en anledning till sveket, till ondskan, en psykologisk förklaring. Annars står vi inte ut med den!

Det är inte utan att jag tror att man på så sätt gör rätt stort våld på Lewis uppfattningar. Ondskan går aldrig att förklara, men den finns, och slår till med stor precision och beräkning. Däremot förstår den inte, precis som också framgår i filmen, kärlekens självuppoffrande kraft. Lewis var troligen inte intresserad av någon psykologiserande förklaring till ondskans väsen. Han visste att den fanns, men att Jesu (Aslans) offerdöd övervinner döden.

Gregorios av Nyssa lär ha sagt att ”…gudomen [blev] höljd i vår naturs slöja så att, såsom fallet är med glupska fiskar, gudomens krok skulle sväljas med köttet som lockbete” (ur Oratio Catechetica), dvs ondskan kunde inte genomskåda det faktum att frälsningens ”krok” låg gömd inne i människan Jesus.

Men att ge sig på att försöka psykologisera bort ondskan är ett dödfött projekt och för oss bara längre från lösningen på ondskans problem, liksom från försoningens och nådens mysterium.

Annons