Adventsfika på äldreboendet

Det är ett privilegium att få hälsa på de boende (och personalen) på äldreboendet där jag har eftemiddagsandakt ungefär en gång i månaden. Idag var det Sörbykyrkan som bjöd på nybakta lussekatter och pepparkakshjärtan till kaffet. Det blev kanske inte riktigt så tjusigt som när vi har diakonen med, men eftersom hon är sjukskriven fick det duga med två präster och en organist.  (För övrigt är det en förmån att ha goda kollegor och medarbetare, duktiga både i tal och musik, förutom att de är sköna som människor och vänner förstås! Det är härligt att se att vi med våra olika gåvor kan komplettera varandra såpass bra.)

De gamla adventspsalmerna sitter i ryggmärgen och även om både syn och hörsel avsevärt begränsats, så finns texterna i minnet och läpparna. Och i Fader vår stämmer även de sprödaste åldringsrösterna in.

Vid kaffet fick äran att sitta brevid ålderkvinnan i sammanhanget, 99 år, men fortfarande helt med i tanken, även om kroppen är svag. Hon frågade mig hur gammal jag är och när jag svarade kom reaktionen: ”Jaså är du så ung!” Sen var hon mest bekymrad över att jag ännu inte hittat någon att gifta mig med, men trodde nog att det skulle ordna sig. ”Du verkar ju så trevlig, så det ska nog gå bra, ska du se.”

Vårt liv är inte så långt. Jag har redan passerat en tredjedel av hennes ålder, hon som verkar så uråldrig. En tröst att se att sinnet ändå inte nödvändigtvis behöver bli grumlat av de många åren. Men frågan är nog lika aktuell för henne som för mig: Har jag öppnat hjärtats tempelhus och låtit hans rika, fulla ljus därinne klart få skina. För då blir Guds under sett och känt: det är advent! (Sv ps 109:3)

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: