1:a advent

Nu är det tänt, det första ljuset. Ett ljus som värmer och lyser upp och visar vägen. De fyra adventsljusen skapar i tur och ordning en stegrande längtan efter honom som ska komma.

Gårdagens gudstjänst och efterföljande kyrkkaffe blev en fest, med många människor som gladdes åt att träffas och njuta av sångerna, ljusen och gemenskapen. Budskapet om att Jesus är på väg gick knappast att komma undan heller. Komma undan? Ja, är det inte det vi försöker med hela tiden? Fastän vi längtar efter honom, så skjuter vi ändå ständigt upp det faktum att han står vid hjärtats dörr och bultar. (Upp 3:20) Det är bekvämare att tänka på annat, att låtsas som om jag inte hörde, eller inte förstår. För om jag tog det till mig, skulle det säkert få en del konsekvenser för mitt liv, och inte enbart positiva konsekvenser. Fast egentligen, är det inte just positiva konsekvenser det skulle få? Hur kan det vara något negativt att dela måltidsgemenskapen med Jesus?

Detta är det förunderliga med synd och förlåtelse. Så länge synden ännu inte är bekänd, då verkar heller inte förlåtelsen vara något odelat positivt, eftersom den innebär att jag måste lämna något att mitt eget självbestämmande och egentillfredsställelse. Men när synden väl är bekänd och förlåten, ja då förefaller det enbart obegripligt hur jag tidigare kunde vilja ha den kvar överhuvudtaget, så begränsande och nedbrytande den var, i synnerhet i jämförelse med förlåtelsens frid och jublande glädje.

Därför måste det vara oerhört frustrerande för Jesus som står och bultar på en massa dörrar, där man inte låtsas höra, eftersom man värdesätter sitt eget begränsade och inkrökta liv högre än friheten som han vill ge oss.

Men nu är han på väg. Det är advent. Låt oss uppmuntra varandra till att våga glänta på dörren och släppa in honom, till befrielse, frid, glädje och ytterst sett salighet.

Annons