Då skall världen tro…

I Jesu översteprästerliga förbön läser jag:

”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” (Joh 17:21)

Vi har en bit kvar till den enheten. Det är då också smärtsamt att se att jag själv bidrar till den splittringen. Ändå är det hoppfullt när påven i Rom besöker patriarken i Konstantinopel. En gemensam deklaration om ömsesidigt accepterande, blev tydligen resultatet. Inte illa, men i mitt eget hjärta räcker inte den slags deklarationer långt. Jag är fortfarande samma självupptagna, navelskådande syndare som har så lätt för att stänga dörren till mina bröder och systrar. Förstår jag inte att försoningen i Jesus, om jag nu tar den på allvar, tvingar mig till ett helt annat förhållningssätt?

Jovisst, men så fort jag glömmer! En kort stund kommer jag ihåg och skärper mig, men sen, tillbaka igen på ruta ett. Ändå står han ut med mig! Ändå är han beredd att förlåta! Min enda möjlighet är trots allt Jesu försoning, hans kors, hans blod.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma tätaste dimma
solen fördöljer är solen
dock kvar.
(Sv ps 572:5, C.O. Rosenius 1847)

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: