Herren, vår rättfärdighet

Har blivit inbjuden till en bibelstudiegrupp i en grannförsamling imorgon. De ville att jag skulle säga något om Herren – vår rättfärdighet och Herren – som helgar. Spännande ämne tycker jag. Och viss spänning ser jag också mellan rättfärdiggörelse och helgelse.

Som lutheran känner jag mig alltid något skeptisk till alltför käcka förväntningar på möjligheten till helgelse. Jag tänker att det snarast leder till förtvivlan eftersom det är så orealistiskt. Däremot är talet om rättfärdiggörelse genom Jesus Kristus något som jag klamrar mig fast vid som en livboj på stormigt vatten. Kan det i sin tur leda till något slags helgelse så lär jag inte upptäcka den själv i vilket fall. Därför verkar det ofta aningen överoptimistiskt att förvänta sig några särskilda framsteg på det området. Min poäng i sammanhanget är väl att så länge det beror på Jesu försoningsverk, då finns det något slags hopp för mig, men om det beror på mig själv, ja då ser det mycket mörkt ut.

Men trots min skepsis, så verkar det som om Bibeln ändå kallar oss till ett helgat liv, så helt galet kan det ju inte vara. Nåja, vi får väl se vad det blir av det hela. Jag hoppas på ett gott samtal där jag inte bara får dela med mig av mina tankar, utan också får lära mig ett och annat om Herren – vår rättfärdighet och Herren – som helgar. (Noterar också att både rättfärdigheten och helgelsen tycks ha Herren som subjekt!)

Jag överlevde Domssöndagen!

Ja tänk, att jag överlevde ändå! Domssöndagen kan ju lätt bli tung. Men egentligen är det väl en missuppfattning, eftersom det knappast kan finnas nåt mer fantastiskt än att få se fram emot Jesu återkomst! Nåja, nu kom han inte tillbaka igår heller. Ändå viktigt att påminna sig om att det faktiskt kan ske när som helst. Inte bara som en andlig tes, utan som en högst påtaglig verklighet.

Rent praktiskt blev gårdagen en lång och innehållsrik dag. Först var det högmässa med dop och ett antal härliga sånger. Inte nog med att lille Elias döptes, det drog också till sig en del sånginslag utöver det vanliga. Kärt att se (och höra!) Marie och Erik och Algot och Isak i Sörbykyrkan igen. De lämnade oss för ett och ett halvt år sedan för det sköna Gagnef, men känns ändå som de hör till gemenskapen.
Efter kyrkkaffe med morotstårta (bakat en masse av Elias mor Emma) bar det iväg till Almby kyrka för en första träff med årets konfirmandkull, 40 st 15-åringar. Mina goda arbetskamrater hade redan ägnat sig åt dem en god stund, så jag fick i stort sett bara se konfirmanderna och dela en stund av sång och bön tillsammans med dem, vilket i sig inte är illa!
Därefter var jag hembjuden till dopfamiljen på koreansk buffé. Trivsamt på allt sätt och gott.
Nästa anhalt var än en gång Sörbykyrkan med ungdomsmässa för kontraktets konfirmander och ungdomsgrupper. Bland de första som dök upp var några ungdomar från Dövkyrkan. Så bra (och avslöjande!) att bli påmind om att dessa människor också är en del av vår församling, även om vår ”hörande-verksamhet” gör det i praktiken omöjligt för dem att faktiskt delta. Vilken tillgång Dövkyrkan är, hur sorgligt det än är att det vanliga församlingslivet är så svårtillgängligt för den som inte hör. För övrigt är det alltid fantastiskt även för oss hörande att se gudstjänst tolkas och uttryckas på teckenspråk. Både Bibeln och liturgin får en ytterligare dimension på det sättet. Dessutom verkade detta vara en alldeles enastående tolk!
Efter mässan och fikat började trötteheten komma smygande. Skönt då att få sitta en stund i lugn och ro på kyrktorget och utvärdera dagen och prata om ditt och datt tillsammans med ett par goda vänner, innan sängen kallade.

Jo, det var en ovanligt välfylld dag, men så är det ju ibland. Det är ändå ett priviligium att få finnas i ett sammanhang där så mycket av tiden går till det som är allra viktigast, vårt möte med den levande Guden, på så många olika sätt. Och hur givande det än är blir man trött och kan sammanfatta dagen med att jag överlevde Domssöndagen! Kanske kommer Jesus imorgon?