Onsdag

Det är onsdag eftermiddag i Sörbykyrkan. Barnkör- och judobarnen börjar droppa in, det doftar hembakt och från olika håll dyker vuxna och barn upp. Vi växlar några ord på vägen.
”Vilka klistermärken ska vi välja till barnkörbarnen? Tar vi de där med hundar och katter kommer det bara bli kaos eftersom de bara kommer att vilja ha den andra sorten.”
”Vad tror du om att introducera Narnia-filmen med några ord innan vi visar den och kanske inbjuda till ett enkelt samtal efteråt?”
”Jodå, datorn är påslagen, så det är fritt fram att lägga in länken till ljudfilerna om du har tid.”
”Hej, vad kul att se dig igen! Det var ett tag sen.”

Kvällsmaten står framdukad, det är rotfruktsoppa ikväll, med nybakat bröd, som Annika bakat under eftermiddagen. Ljusen brinner på borden och alltfler matgäster trillar in.

Sorlet stiger och några barn stojar och leker tafatt. Esther som nyss lärt sig gå kämpar för att vara med i händelsernas centrum, men sätter sig mitt på golvet för att vila en stund och tänka ut åt vilket håll nästa utflykt ska gå. Expeditionskorridoren verkar vara en favorit, men kapprummet och kyrksalen är också intressanta… Med risk för att övertolka och romantisera, men jag tänker att är detta inte så som kyrkan är tänkt att vara: en plats där barn och vuxna får upptäcka livet och ta säkra eller stapplande steg på trons väg?

Vid halv sju är det dags för Inför söndagen. Domssöndagens bibeltexter lockar ganska snart in oss på diverse samtalsspår. Kommer vi i himlen att minnas något av jordelivets glädje och bekymmer, eller är allt borta i glömskans hav? Hur kan glädjen vara fullkomlig om detta livets mörker skulle tillåtas finnas kvar i vårt minne? Eller kommer minnena att finnas kvar, men utan att smärta oss längre? Ja, det är frågor som inte är så lätta att svara på, men vi får dela dem tillsammans och vända och vrida på alternativen. Plötsligt är det inte bara ett teoretiskt resonemang, utan frågorna kommer nära och berör oss: Är det nåden som gäller eller ska vi dömas utifrån våra gärningar? Tidlösa frågor som behöver tidlösa svar:

Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min broder Jesus dömer.

Genom Jesus kom försoning,
syndarn renas i hans blod.
Jag kan hoppas på förskoning,
och hans förbön ger mig mod.
Jag en säker tillflykt får
i hans helga, djupa sår.
Jesus hjälper mig ur nöden
så i livet som i döden.
(Sv.Ps 620:6-7 Lasse Lucidor 1685)

Innan vi skiljs åt enas vi om att vi behöver Jesus. Utan honom är det kört, men med honom har vi allt. O, döm oss Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: