Meles Zenawi, Etiopiens premiärminister twittrar att det etiopiska valet 2010 kommer att bli garanterat ”fair”. Undrar jag vem det egentligen är som twittrar i hans namn? Är det fejk alltihop eller är det verkligen någon i regeringsadministrationen eller är det möjligen ”himself”.

Oavsett vem det är som twittrar så är det väl föga troligt att det blir något riktigt val till våren. Men med samtliga oppositionsledare antingen inspärrade i Qaliti-fängelset, nesligen tystade eller under hot ivägjagade till utlandet, ja då kan man ju obekymrat hävda att det som blir kvar är ett ”fair” val, utan att det egentligen betyder någonting alls.

Nu drar det ihop sig till nytt rabalder i Svenska kyrkan och äktenskapsfrågorna.

På söndag 8 nov är det nämligen biskopsvigning här i Uppsala, både för Härnösands och Stockholms stift. Vid sådana högtider brukar det alltid komma ett antal internationella gäster, framför allt från de kyrkor som står Svenska kyrkan närmast. Men nu tackar den ena efter den andra nej till att delta och det förstås utifrån att en av de två som ska vigas lever i en homosexuell relation. De stora afrikanska lutherska kyrkorna (förutom den sydafrikanska) kommer inte, de baltiska lutherska kyrkorna kommer inte, de anglikanska kyrkorna i England och Irland kommer inte (Church of England dock skickar en vänstiftsrepresentant från Portsmouth).

Därför är det så intressant att läsa ärkebiskop Anders Wejryds kommentar i Kyrkans tidning. Ärkebiskopen verkar inte vilja tillstå att det finns ens något uns av protest i att flera stora kyrkor tackat nej till att närvara på söndag. Allt är precis som vanligt, verkar han vilja kommunicera. Och detta trots att ärkebiskopen i Irland, Alan Harper klart och tydligt hänvisar det den anglikanska gemenskapens moratorium att inte viga till biskop den som lever i en homosexuell relation.

Det finns en klar risk att Svenska kyrkan ny ytterligare isolerar sig själv i relation till våra kristna systrar och bröder runt omkring i världen, både de på nära håll och de långt borta.

Idag har det börjat på riktigt, LMC Round Table. Det har varit en fullspäckad dag med mycket att ta in och bearbeta.

Ärkebiskop Alex G Malasusa gick i sitt öppningsanförande till angrepp emot de systerkyrkor i Norr som går i alltmer liberal riktning, nu senast ELCAs beslut att tillåta präster i enkönade parrelationer. Vi var nog flera som hajade till över de skarpa formuleringar han använde. Ska bli intressant att se vad nästa veckas kyrkomötesbeslut i Uppsala kommer att skapa för reaktioner här. Att ELCTs synpunkter skulle ha någon inverkan på beslutet där är väl däremot föga troligt.

Sedan har vi lyssnat på ett utomordentligt intressant föredrag om relationen kristen tro och islam. Dr J Mbillah från Ghana som jobbar inom PROCMURA i Nairobi, gav oss en del viktiga insikter om förutsättningar för att nå muslimer med evangelium och vilka utmaningar den tanzaniska kyrkan har framför sig inom det området. Men även vi från Norr fick oss en och annan utmaning att arbeta vidare med. Bl a konstaterade han att de närmaste 10-20 åren kommer att vara helt avgörande för om Afrika kommer att räknas som en kristen eller en muslimsk kontinent. Evangelisationsuppdraget brådskar med andra ord.

Prästerik befinner sig i Arusha i Tanzania i egenskap av EFS tillträdande missionssekreterare. Jag landade på Kilimanjaro Intl Airport i går kväll och har nu tillbringat dagen här i Arusha i norra Tanzania. Anledningen är LMC (Lutheran Mission Cooperation) som har sitt årliga Round Table här. Det är dels en rad representanter för olika missionsorganisationer och kyrkor från ”Norr” (dvs Nordeuropa och USA), dels ELCTs (Evangelical Lutheran Church in Tanzania) samtliga 21 biskopar som möts för att rapportera till varandra i gemensamma frågor.

Mötet börjar egentligen på måndag, så idag har vi kunnat promenera på stan en sväng och under eftermiddagen lyssna till ett uppförande av Händels Messias på swahili med ett antal lokala körer. Ikväll har så de flesta av delgaterna inom LMC anlänt och imorgon bitti bär det av till en kyrka inom Parae stift, tydligen en resa på ca 3 timmar. Där ska vi fira gudstjänst och sedan återvända frampå eftermiddagen någon gång.

Så är alltså programmet för mig just nu. Att jag hamnat här beror på att jag om ungefär en månad tillträder tjänsten som EFS missionssekreterare. Därmed kommer jag att ha ett övergripande ansvar för EFS utlandsarbete. Och därför passade det också så bra att få möjlighet att följa med EFS missionsföreståndare Stefan Holmström på den här resan. På så sätt har jag en chans att lära mig något om detta sammanhang, som EFS är en del av. Mycket är förstås nytt och helt okänt (jag har t ex aldrig varit i Tanzania tidigare), även jag har lite koll sedan tidigare på EFS missionsarbete.

Onekligen känner jag mig ganska liten och oerfaren, men ändå är det med rätt mycket tillförsikt och frimodighet jag nu tar mig an de uppgifter som ligger framför mig. Jag tror nämligen att Gud har kallat mig till den här uppgiften och att det dessutom ytterst är han som kommer att genomföra den. I den tryggheten ska jag göra det jag kan för att EFS missionsarbete ska vara ett så gott och välfungerande arbete som möjligt. Förböner och uppmuntran är förstås välkommet, men även tips, förmaningar och kritik när det är på sin plats.

Efter LMCs möte här i Arusha reser vi vidare på torsdag till Dar es Salaam, för ytterligare överläggningar. På lördag flyger jag ensam till Addis Abeba i Etiopien för att möta Svenska kyrkans utsända personal och förhoppningsvis också några representanter för den etiopiska evangeliska kyrkan Mekane Yesus (EECMY). Sen återvänder jag till Sverige, förmodligen sprängfylld av intryck och tankar att bära med mig in i det nya uppdraget.

Igår hade jag glädjen att träffa min blivande arbetsgivare, EFS styrelse. Styrelsen sammanträder den här helgen på Hagabergs fhs i Södertälje och i går eftermiddag fick jag möjlighet att smita ifrån Örebro några timmar för att ”visas upp”. Och jag blev mottagen med stor värme.

Att börja nytt jobb är det många som har erfarenhet av, men jag tror att det är få som fått vara med om en sådan bönestund som jag fick i mitt första möte med styrelsen. Fjorton personer tackade himmelens Gud för mig och bad om hans välsignelse över mig. Det var stort!

Det blev också en tydlig påminnelse om att det är inte på oss det hänger, utan på Gud. Efter bibelstudiet av Apg 20:17-38 visade Gud oss att vi inte är övergivna åt oss själva, utan vi har anförtrotts åt Gud och hans nåderika ord. Vilken trygghet det är att veta, när utmaningar och svårigheter dyker upp. Vi är inte ensamma!

Göran Skytte skytte skriver idag i SvD om kyrkovalet och om hur f a socialdemkratin försökt inkorporera Svenska kyrkan i partiorganisationen. Han sätter mycket tydligt fingret på vikten av att rösta icke-politiskt nästa söndag. Gör det. Och då finns egentligen inte så många realistiska alternativ. Välj gott.

Ikväll har det varit valdebatt i Sörbykyrkan inför kyrkovalet nästa söndag. De fyra nomineringsgrupperna som ställer upp i församlingsvalet fanns på plats för att presentera sina ståndpunkter. De tre grupperna som i dagsläget finns representerade i kyrkorådet var förstås där, liksom ”bubblaren” Frimodig kyrka. Överenskommelsen var att det skulle handla om församlingsfrågor i första hand. På det viset hoppades man nog att kunna undvika debatten om t ex äktenskapet. Efter en kort redogörelse av varje grupp skulle det ges möjlighet att ställa frågor.

Helt uppenbart uppfattas Frimodig kyrka som ett stort hot emot den etablerade ordningen. Det intressanta inträffade nämligen att de tre etablerade grupperna gemensamt gav sig på FK-representanten med just en fråga som knappast rörde församlingsnivån, nämligen den om försoning i ämbetsfrågan. Med en gemensam fiende fanns det alltså ingenting som hindrade POSK, Borgerlig samverkan och S att ryggdunka varandra. Det hela blev mest pinsamt, eftersom de inte heller förmådde sig till att analysera lyssnarna bättre. Inkonsekventa och rent dumma anklagelser staplades på varandra, medan Frimodig kyrkas representant hela tid lugnt och sakligt besvarade frågorna.

Nu blev ju dessbättre resultatet att Frimodig kyrka fick chansen att presentera sitt program än noggrannare, medan vi inte fick mycket inblick i vad de andra grupperna egentligen står för, mer än floskler och oförskämdheter. Klargörande också att ingen annan än Frimodig kyrka önskar någon försoning i ämbetsfrågan. Budskapet var solklart: de som tycker fel ska ut!

Det blir helt klart en spännande slutspurt på valrörelsen. Sen får de dras med att Frimodig kyrka tar för sig.

Idag offentliggjordes resultatet av Svenska kyrkans läronämndssammanträde i förra veckan. Budbäraren gör ett referat och Kyrkans tidning har en helt annan vinkel. Medan Kyrkans tidning enkelt konstaterar att läronämnden anser att kyrkostyrelsens förslag om ett utvidgad äktenskapsbegrepp är fullt möjligt vid höstens kyrkomöte, så lyfter Budbäraren fram de kraftfulla reservationer som flera av biskoparna gör. Intressant hur olika man kan uppfatta saker. Ska bli spännande att se vad andra, t ex Dagen gör av det hela.

Läser (i Dagen) med viss besvikelse om hur ELCA, USAa evangelisk lutherska kyrka beslutat att öppna för homosexuell samlevnad. Inte är det så förvånande men ändå sorgligt. Jag förstår att man fattat det beslutet utifrån en vilja att inkludera och att ge människor möjlighet att känna sig delaktiga och bekräftade i kyrkans gemenskap. Gott så, men problemet med ett sånt beslut är att det inte är grundad i Guds ord, utan i människors tankar.

Eftersom vi tror på en god och kärlekfull Gud som vill det bästa för oss i alla lägen, då kan vi vara helt förvissade om att det han lär oss i sitt ord är det bästa, även om vi inte i alla avseenden kan förstå det. Därför tror jag att ett beslut som det inom ELCA (kom ihåg att min egen kyrka Sv kyrkan redan ligger långt före) i längden kommer att föra människor längre bort ifrån Gud, inte närmre. Det gör också att vi skulle behöva ompröva även mycket annat i våra kyrkor, så att de faktiskt kan vara platser där människor kan fördjupas i sin relation till Jesus i första hand och inte präglas av människors påfund av olika slag.

Sitter och plitar på morgondagens predikan om hur vi hör ihop med varandra och med Gud. Var och en är värdefull, alla behövs även om vi är mycket olika! I 1 Kor 12:12-26 använder Paulus bilden av en kropp med olika kroppsdelar för att beskriva varje enskild dels betydelse för helheten. Den här veckan har jag haft lite ont i ett knä efter min lilla inlines-vurpa i måndags. Inget allvarligt, bara skrubbsår, men ändå något som påverkar hela mig i flera dagar. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra” skriver Paulus och syftar förstås inte på mitt knä utan på den kristna gemenskapen, kyrkan.

Och jag önskar verkligen att det vorr så, att om en lider, då skulle alla som finns runtomkring vara medlidande, men jag vet ju att det långt ifrån alltid är så. Många gånger är vi alltför självupptagna för att öht notera att någon bland våra kristna syskon har det svårt. Dessutom har vi blivit mycket skickliga på att dölja alla eventuella svårigheter, så det är verkligen inte så lätt att upptäcka dem, ens när man verkligen försöker.

Här finns en stor utmaning för var och en som ingår i en kristen gemenskap, att medverka till att det ska kunna vara möjligt att visa något av den sårbarhet vi alla bär på. Men att blotta sin sårbarhet är enbart destruktivt om det inte omgärdas av en trygg och välvillig omgivning. Därför behöver vi samtidigt arbeta för att respektfullt och i kärlek ta emot andras smärta. Som i det mesta annat handlar det om att någon måste visa vägen, någon måste våga utsätta sig för risken. Därför behöver vi varandra, för det är vi, du och jag, som är kallade att göra det.

Kroppsdelarna sitter ihop och klara sig inte på egen hand. Vi är en helhet, vare sig vi vill det eller inte. Det som förenar oss är huvudet Kristus. Utan honom kan vi ingenting göra.