Elisabeth Sandlund, chefredaktör på Dagen, skriver klokt om det pågående firandet av att prästämbetet i Svenska kyrkan öppnades för kvinnor för precis 50 år sedan. Nog finns det anledning att fira, men också att dra lärdom av historien.
Att det förekommer diskriminering är ett sorgligt faktum och att det fortfarande drabbar kvinnliga präster är naturligtvis illa. Men är kvinnliga präster mer diskriminerade än kvinnor i allmänhet? Jag kan inte påminna mig ha sett någon sådan jämförelse, men min gissning är att kvinnliga präster är diskriminerade framför allt för att de är kvinnor, inte för att de är präster. Spelar det någon roll tänker någon, diskriminering som diskriminering? Men jag tror att det spelar roll.
För i så fall diskrimineras kvinnliga präster inte i första hand av sk kvinnoprästmotståndare, utan av människor i största allmänhet, män och kvinnor, vi alla som lever i ett samhälle som trots sin världsledande jämställdhet ändå har förutfattade meningar om manligt och kvinnligt. Det är nämligen så att också de manliga präster som är sk kvinnoprästmotståndare är diskriminerade: de misstänkliggörs och baktalas, de förvägras sökta tjänster, trots jämnbördiga eller bättre meriter och i det pågående jubileet är det lätt att få för sig att det är dessa “svartrockar” som är den främsta orsaken till att kvinnliga präster diskrimineras och kränks. Det sistnämna faller förstås på sin egen orimlighet. Så många är de nämligen inte att de kan få så mycket som 60 procent av de kvinnliga prästerna att känna sig negativt särbehandlade.
Nej, diskrimineringen behöver vi gemensamt hjälpas åt att komma till rätta med. Det är därför knappast någon lösning att utmåla de sk kvinnoprästmotståndarna som den huvudsakliga källan till diskrimineringen av kvinnliga präster. Det är snarast kontraproduktivt eftersom det lurar oss att tro att problemet bara ligger där. Diskrimineringen klarar nämligen vi vanliga människor av på ett skrämmande effektivt sätt helt utan deras inblandning. Risken med att utmåla kvinnoprästmotståndarna som orsaken till diskrimineringen är ju att vi blir blinda för all den diskriminering med annan avsändare som rimligen står för lejonparten av den faktiska diskrimineringen.
F ö är jag säker på att de allra flesta manliga präster, oavsett teologisk ståndpunkt angående prästämbetet, vi motverka diskriminering av kvinnor, oavsett kvinnorna är präster eller inte.
Arkiverad under: Svenska kyrkan, Vardagstro | Taggad: kvinnliga präster, kvinnoprästmotstånd
Erik, du är så klok! Det är alltid nyttigt att bli påmind om att i första hand se till hur jag själv gör och tänker istället för att lämpa över ansvaret på andra…
Tack för detta viktiga påpekande. Otaliga är de människor i vårt land som inte har detta klart för sig.
Tyvärr är inte präster som är kvinnor fria från risken att utnyttja sin position för att kränka och diskriminera andra de heller, är min plågsamma erfarenhet. Vilket för övrigt också gäller män i prästkläder som glatt proklamerar hur bra de tycker att det är med kvinnliga präster, men som sedan är sexistiska och trakasserar på grund av kön, ändå.
Man tror nog ibland att man är diskriminerad på grund av kön, när det i själva verket är så att människor reagerar på ens förkunnelse och pastorala stil.
Fast reaktionerna på vilket kön prästen har är inte bara att härleda till diskriminering och osynliggörande av kvinnor i allmänhet, tror inte jag. Det handlar om att man vill hålla tolkningsföreträdet av Bibeln förbehållet män. Att personer med maktställning i kyrkan skall vara enbart män. Så ser det ut i många andra trossamfund.
Att Gud ändå kallar kvinnor till tjänst i sin kyrka är bara att glädjas åt.
Så sant, så sant. Jag har aldrig tänkt på det hela så. Vilken tur att du tänker till för oss andra ofta!